Wemind

Flera verksamheter och stödfunktioner för personer med psykisk ohälsa i Norrköping riskerar nu att läggas ner. På grund av minskade skatteintäkter vill kommunen dels avskaffa de personliga ombuden. Personer med psykisk ohälsa som behövt stöd i kontakt med myndigheter och hjälp med att hantera sin ekonomi har kunnat ansöka om ombud, men från och med nästa år kan denna tjänst försvinna. Stig Harling, samordnare för personligt ombud i Norrköping, menar att:

“Människorna som drabbas av det här är inte den mest talföra gruppen i samhället. Det är att sparka på den som redan ligger. Det är beklagligt om detta dras in, jag hoppas att politikerna tar sina förnuft till fånga.”

Andra ombud menar att kommunen tjänar på deras arbete i längden, att dessa förändringar kan komma att kosta mer än de sparar då vissa brukare kan vara tvungna att flytta till särskilt boende. Kerstin Hildebrandt (V), ordförande i vård- och omsorgsnämnden, är medveten om ombuden syn på detta men menar att de helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar.

I Norrköping finns det nu tre öppna verksamheter för person med psykisk ohälsa, men det är även oklart om dessa kommer finnas kvar nästa år. Tidigare har en av verksamheterna fått flytta från Gamla Tullhuset till billigare lokaler, och bidragen för dagverksamhet har dragits ner med ungefär en tredjedel, vilket har lett till personalminskningar och större behov av ideellt arbete.

Uppsala Nya Tidning (UNT) har en artikel om “näthypokondri”, vilket syftar till när man söker på internet efter information utifrån sina symtom och detta leder till mer oro kring symtomen. Hypokondri (även kallat hälsoångest) innebär att man är fixerad vid rädsla av att drabbas av en allvarlig sjukdom, och att denna rädsla inte ger med sig trots undersökningar och lugnande besked från läkare. Eftersom det finns såpass mycket information om olika sjukdomar på nätet är det ofta lätt för människor med hypokondri att hitta information om någon allvarlig sjukdom som råkar ha just samma symtombild som de upplever, och då dra slutsatsen att läkarna måste ha missat detta.

UNT konstaterar att hypokondri är en vanlig åkomma och hänvisar till en amerikansk undersökning som visade att var tredje person oroade sig för mycket över sin hälsa och var sjätte hade svårt att lita på vad deras läkare sa till dem. Det finns inga siffror på hur många som gör oron värre genom att googla på sina besvär, men Dan Katz, psykolog, upplever att det är mycket vanligt hos de personer med hypokondri som han träffat. Det är förstås inte alltid negativt att leta efter information på nätet, tvärtom kan det ha en lugnande effekt för vissa och göra att man är mer välinformerad inför sitt läkarbesök. Problemet är främst för de som lider av hypokondri och har svårt att bedöma informationen rationellt. Dessutom finns det mycket oseriös information på nätet, till exempel de som utger sig för att vara läkare eller psykologer för att sälja en tjänst eller vara.

Dan Katz har några tips om hur man kan göra för att bryta den negativa cirkeln, till exempel att tvinga sig själv att sluta googla på sina symtom och lära sig i vilka situationer och omständigheter oron uppkommer. I artikeln finns även adresser till mer pålitliga sjukvårdssidor, som till exempel Vårdguiden.

Socialstyrelsen kritiserar psykiatriska kliniken i Umeå efter att en patient tagit livet av sig. Man konstaterar att en remiss till privatpsykiater skrevs för sent och att det inte fanns någon tydlig vårdplan med uppföljning. Socialstyrelsen kräver bättre rutiner för detta i framtiden.

I en nyligen publicerad studie i den vetenskapliga tidsskriften Cognitive Behaviour Therapy har svenska forskare vid Lund och Linköpings universitet, däribland Gerhard Andersson, undersökt vilka tankar om framtiden personer med lindriga och måttliga depressiva symtom har. Syftet var att se om det främst var tankar om fler negativa framtida händelser eller färre positiva framtida händelser som karaktäriserade nedstämdheten hos dessa individer. Man undersökte detta med hjälp av ett psykologiskt test där deltagarna fick skriva ner positiva och negativa händelser de trodde skulle inträffa i framtiden. Deltagare i studien var 20 personer med diagnostiserad depression och 20 ickedeprimerade personer som fungerade som kontrollgrupp.

Resultatet från studien visade som väntat att de deprimerade deltagarna förutspådde färre positiva händelser i deras framtid än de ickedeprimerade. Däremot var det ingen skillnad mellan de olika grupperna vad gällde antalet negativa händelser. Det finns teorier om att depression främst vidmakthålls på grund av att de deprimerade upplever få positiva händelser i sina liv. Personer som är nedstämda undviker ofta situationer som de upplever som obehagliga av olika orsaker, till exempel att umgås med andra. Detta leder dock även till att de missar möjligheter till positiva upplevelser. Att deprimerade personer föreställer sig få positiva händelser i framtiden skulle kunna vara en del av förklaringen till detta undvikande. Om man aldrig tror att man ska ha roligt när man går ut, varför ska man då gå ut?

En behandling som utgår från dessa teorier är så kallad beteendeaktivering, en typ av kognitiv beteendeterapi som fokuserar på att öka möjligheterna till positiva upplevelser för patienten genom att göra dessa mönster tydliga och motivera patienten till förändring.

I senaste numret av tidningen Wired finns en intressant artikel om placeboeffekten. Det tycks som att placeboeffekten har blivit starkare med åren, vilket enligt artikelförfattaren är ett stort problem för läkemedelsföretagen, framför allt vad gäller nyare mediciner för behandling av depression. Även äldre mediciner som tidigare gjort bra ifrån sig i studier har nu svårt att slå placebo i nyare undersökningar. För att få bukt med detta problem har flera stora läkemedelsföretag gått samman i ett gemensamt forskningsprojekt där man använder sig av forskningsdata från en stor mängd studier från flera olika företag för att utreda vilka faktorer som påverkar placeboeffekten.

Artikeln beskriver även vad vi vet idag om placeboeffekten och dess verkningsmekanismer. Till viss del verkar effekten förklaras av kroppens naturliga smärtstillande ämnen, som utsöndras vid stress men även aktiveras av placebo. På grund av detta föredrar vissa forskare att tala om placeborespons istället för placeboeffekt, för att betona att det är kroppens egna respons som får effekt när den aktiveras genom ett placebo. Det verkar även som att patienter med försämrad kognitiv förmåga, som alzheimerpatienter, får lägre grad av placeborespons vid medicinering med smärtstillande. Teorin kring detta är att dessa patienter har svårt att föreställa sig en framtida effekt av medicinen och att denna förväntan är viktig för att placeboresponsen ska aktiveras.

Forskare menar även att vi människor ständigt utvärderar reaktioner hos andra, till exempel tonläget hos vår läkare när han talar om prognosen för vår sjukdom, för att få en så korrekt uppfattning om vår framtid som möjligt. Därför kan läkaren eller terapeutens förmåga att förmedla hopp och optimism vara avgörande för att placeboresponsen ska aktiveras. Det är även väl känt att utseendet på piller har betydelse, på så sätt att blå piller ger upphov till starkare respons som lugnande, medan röda piller ger starkare respons när de ska föreställa uppiggande. Det finns dock även kulturella skillnader i responsen, till exempel får inte blå piller en lika stor lugnande effekt hos italienska män, vilket förklaras med att de associerar färgen med det Italienska fotbollslandslaget, Forza Azzuri!

Varför placeboresponsen tycks öka finns det dock ingen fullständig förklaring för. En teori är att läkemedelsföretagens effektiva marknadsföring har lett att människor i högre grad associerar piller med positiva effekter, och därmed känner större optimism och hopp även när de får sockerpiller. Ett annat problem anses vara definitionen av psykisk ohälsa. Det är ingen tvekan om att läkemedelsföretag har varit pådrivande i att ta fram diagnoser även för mildare former av psykisk ohälsa, för att på så sätt bredda marknaden för sina läkemedel. Samtidigt kan detta bli ett problem för dessa företag, då mildare former av ohälsa kan ha lättare att påverkas av placeboresponsen.

Slutligen kan man ifrågasätta antagandet att placeboresponsen faktiskt blivit starkare. Anledning till att man drar denna slutsats är dels att fler mediciner blir underkända idag när de jämförs med placebo. Detta kan dock bero på att företagen helt enkelt tagit fram undermåliga mediciner. Man har som nämnt ovan även sett att äldre mediciner som Prozac får sämre resultat jämfört med placebo än tidigare. Det har dock i senare studier visat sig att effekten av flera antidepressiva tidigare har överdrivits, genom att man valt att enbart publicera de studier där medicinen haft bäst resultat. De sämre resultaten man ser idag kan alltså vara en mer korrekt bedömning av medicinens effekt. Man vet även sedan tidigare att ju mer korrekt genomförd en studie är, desto mindre skillnad i effekt finner man mellan medicin och placebo. Det kan alltså vara så att man helt enkelt genomför bättre och mer noggranna studier idag än tidigare.

Läs artikeln här>>
Läs en kommentar till artikeln här>>

Patienter som ska genomgå kirurgi blir ofta nervösa och läkare ordinerar då vanligtvis lugnande medel. I en studie som publicerades i den vetenskapliga tidsskriften Acta Anaesthesiologica Scandinavica ville personal på Södertälje sjukhus undersöka om musik kunde ha en lugnande effekt jämförbar med medicin, för detta syfte.

För att undersöka detta delade man in 327 patienter i två grupper, där den ena gruppen fick en dos av den lugnande medicinen midazolam, ett en kortverkande benzodiazepin, och den andra gruppen fick välja mellan sex olika sorters musik som de sedan lyssnade på med hörlurar. För att bedöma effekten av medicinen och musiken fick alla deltagare skatta sin oro och nervositet före och efter operationen med ett psykologiskt test, State Trait Anxiety Inventory (STAI X-1). Detta test används för att bedöma nivån av ångest i stunden. Man mätte även deltagarnas puls och blodtryck.

Resultatet från undersökningen visade förvånansvärt nog att ångestnivån sjönk mest hos de patienter som fick lyssna på musik istället för att ta medicin. Både den självskattade nivån av oro och ångest i STAI X-1 och hjärtfrekvensen sjönk mest bland i musikgruppen. Författarna till artikeln menar utifrån detta att musik borde användas som alternativ till medicinering, särskilt med tanke på de biverkningar som lugnande medicin kan ha. Antagligen fungerar det dock inte med vilken musik som helst. För studien hade man låtit en musikforskare ta fram olika sorters “lugnande musik”, och man använde enbart instrumentell musik med en rytm som skulle efterlikna hjärtats hastighet.

Läs mer om studien i Läkartidningen>>

I en nyligen publicerad studie i tidskriften Depression and Anxiety har kanadensiska forskare undersökt om det finns något samband mellan att mödrar tar antidepressiva under graviditeten och för tidig födsel, låg födslovikt hos barnet eller låg gestationsålder (anger hur långt graviditeten är gången). För att undersöka detta jämförde man 928 kvinnor som hade tagit antidepressiva under graviditeten med 928 som inte hade gjort det. Man matchade grupperna mot varandra bland annat vad gällde alkoholintag, rökning och ålder.

Forskarna fann ingen skillnad mellan de två grupperna vad gällde födslovikt hos barnet eller gestationsåldern. Däremot fann man en liten men tydlig skillnad mellan grupperna vad gällde för tidig födsel, vilket man även sett i andra studier. 8,8 % av mödrarna som hade tagit antidepressiva födde tidigare än planerat, jämfört med 5,5 % av de som inte tagit antidepressiva. Man kan dock inte utifrån denna studie säga om detta beror på depressiva symtom hos mödrarna, medicinen eller både och. Det finns även teorier om att deprimerade kvinnor oftare upplever ångest och stress och att det är detta som ökar risken för för tidig födsel, inte depressionen i sig.

Psykologstudenten och bloggaren Jonas Mosskin startar nu upp sjätte säsongen av “Psykologer tittar på film”. Första filmen blir “Misshandlingen” från 1969 av Lars-Lennart Forsberg, som visas 16:e september på kulturhuset. Filmen handlar om vänsterradikalen Knut som slår ner ägaren till en lyxbil och på grund av detta så småningom hamnar på Långbro mentalsjukhus. När filmen kom väckte den liv i dåtidens debatt om psykiatrin. Till diskussionen efter filmen kommer Forsberg själv, Monica Mörlid, sjuksköterska och terapeut som medverkade i filmen som mentalskötare, samt ingen mindre än Anna Odell, som figurerat mycket i media de senaste dagarna då rättegången mot henne inleddes i måndags.

Senare filmer som visas är bland andra “I huvudet på John Malkkovich” och “Stranded“, dokumentär om rugbyspelarna vars plan störtade i Anderna vilket gjorde att de blev tvugna att äta sina döda medpassagerar för att överleva.

Läs mer om filmen och kommande visningar här>>

I maj tidigare i år dödade en patient sin fru under en permission från Löwenströmska sjukhuset. Mannen var dömd till rättpsykiatrisk vård för mordförsök på sin fru. Sjukhuset kritiseras nu av Socialstyrelsen, berättar Dagens Medicin, då deras granskning visar att flera fel begicks i samband med mannens permission. Främst handlar kritiken om bristfälllig dokumentering och att mannen inte fick med sig sina mediciner när han gick. Socialstyrelsen kräver även att sjukhuset upprättar bättre rutiner för riskbedömning av psykiskt sjuka patienter.

Igår startade rättegången mot Anna Odell, som den 21:a januari i år spelade psykotisk och blev intagen på psykakuten på St Görans sjukhus. Den spelade psykosen var en del av Odells examensprojekt på konstfack och hon fick efteråt mycket kritik för sitt agerande. Den dåvarande överläkaren vis psykakuten, David Eberhard, tyckte att Anna och hennes prefekt borde “klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb”.

Anna Odell åtalas nu för våldsamt motstånd, falskt larm samt ”oredligt förfarande”. Åklagaren yrkade under rättegången på att Odell döms till villkorlig dom och böter alternativt böter. Fokus under dagen låg bland annat på huruvida Odell hade gjort våldsamt motstånd mot poliserna som kom och hämtade henne på Liljeholmsbron och huruvida hon hade varit såpass våldsam på psykakuten att det var rimligt att lägga henne i bältessäng.

DN skriver apropå rättegången om tvångsvård i en artikel i söndagens tidning och konstaterar att rapporteringen kring tvångsåtgärder inte fungerar. Dels struntar många kliniker i att rapportera överhuvudtaget, dels är statistiken svårtydd. Till exempel kan man inte kontrollera hur många gånger en och samma patient har lagts i bältessäng. Socialstyrelsen har gjort en verksamhetstillsyn i södra Sverige och fann då att dokumentationen och journalföringen var såpass dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna hade varit berättigade. Endast en klinik av tjugo skötte dokumentationen rätt. Anders Printz, enhetschef på Socialstyrelsen, menar att

“Det är allvarligt att tvångsvården inte har varit genomskinlig. När en människa berövas sina medborgerliga fri- och rättigheter med stöd av lagen måste vi vara säkra på att den vård som ges är god.”

DN har även talat med patienter där vissa är nöjda med vården de fått medan andra berättar om övervåld och överlägset beteende.