I en artikel i SvD diskuteras idag hur synen på blyghet har förändrats genom åren. Man har intervjuat litteraturprofessorn Christopher Lane, som har skrivit en bok i ämnet med titeln “Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness”.
I artikeln uppmärksammar man att det på senare år tillkommit en mängd olika behandlingar för blyghet och social fobi, alltifrån kognitiv beteendeterapi till en nässpray innehållande oxytocin, vilket sägs kunna minska graden av social ångest hos användaren.
Christopher Lane menar att det finns en mängd normalblyga personer som stämplas som sjuka eftersom de inte lever upp till samhällets krav på hur utåtriktad och social man bör vara. Enligt Lane är främsta anledningen till denna attitydförändring att social fobi skrevs in som en ny officiell diagnos i DSM-manualen 1980, och att kriterierna för att uppfylla diagnosen var generöst tilltagna:
- Jag förnekar inte att det finns en liten grupp människor som lider av verklig social fobi. Problemet med den nya diagnosen var att symtomen var så luddigt formulerade att de lätt kunde förväxlas med normal blyghet, menar Lane.
Kritiker av Lane menar dock att DSM-manualen snarare blottade än skapade ett problem när den kom medan han själv anser att förändringen har varit för dramatisk för att helt kunna förklaras av att man inte diagnosticerat problemet tidigare. Gruppen som nu arbetar med att sätta samman den nya versionen av DSM har också den tidigare fått kritik för att vilja sänka gränserna för vad som ska anses vara psykisk ohälsa.
Även psykologen Tomas Furmark, som forskar om social ångest, menar att “det är svårt att dra gränsen mellan blyghet och social fobi. Även ett reserverat eller introvert beteende kan förväxlas med blyghet och social fobi.”
När Tomas Furmark och hans kolleger vid Uppsala universitet prövade att göra en väldigt generös tolkning av hur handikappande social ångest behövde vara för att ses som sjuklig, uppfyllde hela 20 procent av en normalpopulation kriterierna för social fobi. När de däremot gjorde en mer sträng bedömning, uppfyllde knappt 2 procent kriterierna.
– Det visar hur svårt det är att säga var normal social ångest slutar och var en sjuklig ångest börjar, menar Furmark.
Läs hela artikeln här>>
MacDanne says:
Jag har själv “diagnoserna” ADD och Asperger syndrom, men ser dem mer som personlighetsdrag, än som diagnoser.
Jag tycker inte att man behöver klassificera och kategorisera allting, som i DSM-IV. Snart är väl DSM-V på gång också.
Ofta, framförallt när det gäller barn och ungdomar, så är det andra som ställer krav på diagnos. Inte barnen eller deras föräldrar, utan skolan, för att de inte klarar av dem.
Med rätt små förändringar i skolan, så skulle de flesta av dessa barn inte behöva någon diagnos alls. Jag tog mig igenom hela grundskolan i en helt vanlig klass. Idag funkar det knappt alls för dessa barn i skolan. Har det blivit mer fel på barnen under årens lopp, eller beror alla dessa diagnoser på att skolan har förändrats så att den inte längre fungerar tillfredsställande, för vissa personlighetstyper?
Visst finns det en del personer som själva upplever att de har problem, som t.ex med social fobi. Om de själva söker hjälp, så är det klart att man måste hjälpa dem. Dock tror jag inte på att man kan slå upp i en manual, för att ställa en diagnos och sedan behandla efter den. Det finns väl ingen manual för hur människan fungerar. Vi är ju alla individer, och fungerar inte helt identiskt.
Jag har haft mycket att göra med barn, ungdomar och vuxna med ADD, ADHD, Asperger syndrom, Kanners syndrom (klassisk autism), dyslexi och en rad andra liknande “diagnoser”.
Det läggs så mycket fokus på själva diagnoserna, istället för att hitta möjligheterna. Jag menar nu inte er som arbetar som KBT-terapeuter och liknande. Jag vet att ni som fokuserar på att hitta lösningar finns.
Men det finns fortfarande många psykiatriker av den gamla skolan, som ställer diagnoser, och där fokus hamnar på diagnosen.
Jag har sett många barn som fått diagnoser som “ADHD med inlärningssvårigheter” eller “ADHD med lätt utvecklingsstörning”.
Jag har haft hand om barn, som haft betydligt större svårigheter än så, som har utvecklats mycket. Vad sägs om en med klassisk autism, CP-skada, corpus callosum agenesi, som enligt tester hade ett IQ under 40.
Den killen skulle inte klara någonting, enligt läkarna. Han har lärt sig springa, cykla, simma och han kan också läsa och skriva.
Han gick flera år i särskolan, där han mest fick bygga med klossar, tack vare de “diagnoser” han hade fått. Det gjordes inga försök ens att lära honom att läsa. Det var ju ingen idé, tyckte många, pga hans låga IQ. Han skulle ju ändå aldrig kunna lära sig något.
Med lite stimulerande träning, så lärde han sig hela alfabetet på några veckor. Det blev också en del lästräning, och han övade på att skriva på datorn, med en Wacom-ritplatta och handstilsigenkänning.
Det är mycket lättare att skriva på papper, eftersom du ser det du skriver, där udden på pennan är. Med ritplattan, så skriver du med pennan på plattan, men ser det du skriver på skärmen.
Hur är detta möjligt med alla de “diagnoser” han hade. Jag har svaret, ni ställer frågorna, som Magnus Härenstam skulle sagt.
November 11, 2009, 10:47 pmThomas Drost says:
Tankeväckande kommentar. DSM kanske skulle behöva kompletteras med lite mer positiva symtom? När man som psykolog genomför mer omfattande tester av till exempel neuropsykologiska problem brukar man vara mån om att även lyfta fram personens styrkor.
Sen kommer det nog alltid att vara svårt att dra en tydlig gräns mellan det som är “normalt” och inte. Det viktiga är nog att vara vaksam på hur dessa gränser förändras och varför, så att det åtminstone sker på vetenskaplig grund.
November 12, 2009, 4:30 pm