KBT, psykologi och psykiatri - bloggen om mental hälsa
Äntligen fredag!
Idag bjuder vi på ett klipp med mannen som är närmast en virtuos inom neuropsykologi. Oliver Sacks har skrivit böcker med fantastiska fallbeskrivningar som kan få vem som helst att vilja bli neuropsykolog. Den som ännu inte läst “Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” rekommenderas varmt att ägna helgen åt just detta.
Här är Sacks med en spännande föreläsning för TED.
I senaste numret av QX går tidningen till attack mot utkastet till DSM V för dess fortsatt snäva bild av sexualitet. Socialstyrelsen tog bort sjukdomsklassningen på fetischism, sadomasochism och transvestism för ett år sedan, men tillåter fortfarande psykologer och psykiatriker att gå efter DSM, där de fortfarande finns kvar, även i förslaget till den nya upplagan. Vissa av diagnoserna är något reviderade, men samtliga finns kvar.
Nedan följer en intervju med David, grundare av BDSM- och fetischcommunityt Darkside. Intervjun är direkt tagen ur QX och artikeln finns att läsa i sin helhet här.
“Vad står det i förslaget till nya upplagan av DSM?
– Exempelvis finns diagnosen transvestisk störning kvar. Den kommer ställas om en man under en period av sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att iklä sig det andra könets kläder, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden.Om en man…?
– Överlag genomsyras förslaget av ett sådant här heteronormativt synsätt. Som i exemplet ovan utgår man från att transvestism endast kan uppvisas av män, vilket är ett vanligt missförstånd i forskningssammanhang. Alternativt är man medveten om att det även finns kvinnliga transvestiter, men väljer att lägga en sjukdomsvinkel på företeelsen att en man vill bära kvinnokläder, medan det inte ska ses som onormalt om en kvinna vill bära manskläder.Men vad är det som man menar är problematiskt med transor?
– Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes “sjukdom” så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider. Så om en transa har problem med en intolerant omgivning men ändå har omklätt sex med partners väldigt ofta, räknas det som ett allvarligare problem än om denne skulle ha haft en precis lika intolerant omgivning men ett mindre aktivt transsexliv.Vad finns det mer i diagnosförslaget som är värt att uppmärksamma, förutom transvestism?
– Den snäva beskrivningen av vad som är normal sexualitet. Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel.Vad får allt det här för konsekvenser?
– Det innebär att man slår fast vad som anses som normal mänsklig fysik och klassificerar alla de kroppar som inte passar in i det mönstret som onormala att tända på.Sedan anses det väl inte som normalt att tända på något som inte är kroppsligt heller?
– Nej precis. Om man tänder på icke-levande objekt, som latex, klassas man som fetischist. Likaså om man främst tänder på icke-genitala kroppsdelar, som exempelvis fötter. Men man blir diagnostiserad enbart om det samtidigt innebär ett lidande för personen i fråga. Problemet är att man lägger över ansvaret på fetischisten, precis som man tidigare gjorde med homosexuella. Om man är fetischist, eller bög, och mår dåligt av det är det inte liktydigt med att det är läggningen som skapar lidandet. Det kan lika gärna vara samhällets intolerans som ligger till grund för lidandet. Om en bög blir mobbad och mår dåligt är det inte bögen som ska sjukdomsförklaras, utan samhället som behöver bli mer öppet. Samma sak gäller för fetischism och de andra tändningsmönstren som inkluderas i diagnoskriterierna.Men vari ligger egentligen den här tanken om det onormala?
– Det är kanske den viktigaste frågan av alla. När man läser de review-artiklar som ligger till grund för förslagen om sexuella avvikelser ekar frånvaron av forskningsstöd. Det står inget om att någon forskning visar på att sadomasochister, fetischister och transvestiter som grupp tenderar att lida mer av sin läggning eller vara sämre anpassade i samhället jämfört med personer som anses vara normala i sin sexualitet. Den bristande forskningsgrunden tyder på att det i slutänden handlar om moral och att det inte finns någon vetenskaplig grund till att hålla kvar dessa människor i psykiatrins grepp även under kommande decennier.”
De nya definitionerna av sexuell avvikelse
En spännande studie från USA visar att vissa strategier fungerar bättre för att avvisa olämpliga behandlingsönskemål från patienter. I studien tränades låtsaspatienter upp och skickades på sammanlagt 199 besök på vårdcentraler i San Fransisco och New York. Vid besöken klagade de över bland annat trötthet och värk, och begärde att läkaren skulle skriva ut ett antidepressivt läkemedel.
Forskare vid University of California i San Fransisco analyserade sedan inspelningar från 84 besök där läkarna nekat patientens begäran.
Enligt analysen utgick 63% av läkarna från ett patientperspektiv, där tre strategier kunde urskiljas. Den första strategin var att utforska varför patienten bad om det antidepressiva läkemedlet, hur den fått kännedom om det och varför den trodde att det skulle hjälpa. Den andra strategin var att rekommendera patienten att uppsöka en psykoterapeut, och den tredje strategin var att föreslå en alternativ diagnos.
31% av läkarna utgick från ett biomedicinskt perspektiv. De föreslog sömntabletter eller en läkarundersökning för att utesluta fysisk sjukdom som kan ge liknande symptom.
6% av läkarna nekade patientens önskemål rakt av. 
”Patienterna” i studien rapporterade signifikant högre tillfredsställelse med läkarbesöket i de fall då läkaren utgått från ett patientperspektiv vid nekandet av medicinering.
Forskarna menar att kännedom om olika strategier för att säga nej är viktigt och bör användas när man kommunicerar om behandling, för att minska olämplig behandling och för att bevara relationen mellan behandlare och patient.
Enligt Folkhälsoinstitutets beräkningar kommer en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång att bli deprimerade. Redan i tonåren uppstår dock könsskillnader. Dubbelt så många kvinnor som män diagnosticeras med depression medan dubbelt så många män som kvinnor tar sitt liv.
Ulla Danielsson har skrivit en avhandling på ämnet, som försvarades den 12 februari vid Umeå Universitet. Avhandlingen ”Träffad av blixten eller långsam kvävning – genuskodade uttryck för depression i en primärvårdskontext” baseras på intervjuer med deprimerade patienter på hälsocentral och ungdomsmottagning, på porträttintervjuer i dagstidningar och på analys av medicinskt vetenskapliga artiklar.
Enligt avhandlingen var en gemensam faktor hos både kvinnor och män vid depression en känsla av att vara ”kravmärkt”, att ha höga förväntningar och krav på sig själva. Uttrycken för detta varierade dock beroende på både genus och klass. Medan kvinnorna hade lättare att ge ord åt sin skam och skuld talade männen mer om fysisk smärta.
En genuskodning fanns även i berättelserna om depressionens orsaker. Kvinnor tenderade oftare att anklaga sig själva och se depressionen som kommande inifrån, medan männen såg sig som plötsligt ”träffade” av yttre omständigheter.
Umeå Universitet skriver att:
”Patientperspektivet berikar förståelsen av könsskillnader i depression. Att lägga märke till genuskodade sjukdomsberättelser kan vara viktigt i vården: att lyfta kvinnorna genom att avbörda skuld och skam och framhäva deras styrka liksom att uppmuntra männen att öppna sig och våga tala om det personliga. En övergripande modell för hur biologiska, psykologiska och sociokulturella faktorer samverkar i utvecklingen av depression saknas fortfarande. Avhandlingen belyser vikten av att se vår sociala samverkan med biologin, hur vår syn på kvinnligt och manligt påverkar biologiska skeenden genom tolkningar och uppfattningar.”
Effekten av antidepressiva beror på depressionens svårighetsgrad, visar en metaanalys som presenteras i JAMA.
Metaanalysen inkluderar sex randomiserade placebokontrollerade studier från perioden 1980-2009. Sammanlagt omfattar studierna 718 individer och samtliga studier har jämfört effekten av antidepressiv medicinering med placebo hos vuxna. Depressionens svårighetsgrad har i samtliga studier graderats utifrån Hamilton Depression Rating Scale (HDRS).
Resultaten visar att medicineringens antidepressiva effekt beror på depressionens grad. Behandlingen gav tydlig effekt för individer med mycket svår depression. För individer med lindring eller moderat depression var effekten enligt författarna ”icke-existerande” eller ”minimal”.
Det är sedan tidigare känt att det finns ett samband mellan depressionens svårighet och medicineringens effekt. Denna studie visade dock att nivån på depressionen måste vara relativt djup för att medicinering ska ge effekt, något som författarna skriver att de förvånades av.
Läkartidningen kommenterar: ”Många läkare, politiska beslutsfattare, journalister och allmänheten känner inte till att de studier som gjorts av effekten av antidepressiva läkemedel ofta har gjorts på människor med svåra depressiva besvär. I den allmänna debatten och inte minst i läkemedelsbolagens marknadsföring framgår inte detta. I stället framställs preparaten som att de kan ha mycket god effekt även vid lindriga depressioner, och läkemedlen har i mindre seriösa sammanhang inte sällan benämnts som ‘lyckopiller’.”
För er som missade Jonas Mosskins lysande krönika i senaste psykologtidningen har han nu lagt upp den på sin blogg. Krönikan heter “En vision om framtidens psykologi” och slutorden lyder som följer:
“Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.”
Med denna krönika belyser Mosskin en av denna generations psykologers största uppgifter. Sista ordet i detta ämne är troligtvis inte på långa vägar sagt. Så länge säger vi: Heja Jonas! och önskar resten av våra läsare en härlig vinterhelg.
Nu har vi nått slutet på ännu en arbetsvecka! Vad kan väl vara bättre att varva ner med än lite spännande filmklipp?
Denna vecka bjuder vi på två klipp av och med Zimbardo. Det första är en film om hans Stanford Prison Experiment och det andra klippet är ett föredrag med honom på ämnet ondska. Föredraget är lite längre men mycket intressant och rekommenderas varmt. Känsliga tittare varnas dock, inslaget innehåller hemska bilder. Det varnas innan men se till att inga barn tittar över axeln.
Andelen rökare i USA har gått stadigt neråt de senaste tio åren. Mellan 2007 och 2009 steg andelen rökare dock från 19.8 procent till 20.6 procent. Ett stort skäl till att rökningen inte går ner är att vissa inom vården underprivilegierade grupper av rökare forskats mindre på och därmed fått mindre adekvat vård och hjälp att sluta. Dessa grupper inkluderar exempelvis etniska minoriteter och psykiskt sjuka.
Dessa underprivilegierade grupper har i USA 10% fler rökare än normalpopulationen, mindre tillgång till behandling och är mer benägna att uteslutas från långtidsbehandlingsförsök, enligt Belinda Borelli vid Centers for Behavioral and Preventive Medicine vid Brown University Medical School.
I en specialdel i denna månads Journal of Consulting and Clinical Psychology, utgiven av APA, rapporteras i flera artiklar om effektiva behandlingssätt för att hjälpa även dessa grupper att sluta röka och därmed öka folkhälsan.
Enligt en ny artikel predicerar olika psykiatriska diagnoser olika grader av framgång med att sluta röka. De problem och hinder som uppstår rapporteras även de skilja sig åt mellan personer med olika psykiatriska diagnoser. Personer med ångestsyndrom var mindre benägna att sluta röka inom ett halvår efter behandling än personer utan psykisk sjukdom. Rökare med ångestsyndrom rapporterade ett starkt känslomässigt band med sina cigaretter. Rökare diagnostiserade med substansmissbruk rapporterade att sociala och miljömässiga faktorer i högre utsträckning påverkade deras rökning.
- Denna information kan hjälpa kliniker att minska risken och identifiera personer i behov av behandling bland rökare som har eller har haft psykiska sjukdomar, säger huvudförfattaren Megan Piper, vid University of Wisconsin School of Medicine och Public Health.
En annan artikel från 2005 undersökte effekten av KBT i samband med rökavvänjning. Studien utfördes på 154 afroamerikanska rökare indelade i två interventionsgrupper. Samtliga fick använda nikotinplåster. Ena gruppen använde sedan KBT-metoder och fick bland annat lära sig återfallspreventiva strategier och copingstrategier. Andra gruppen fick delta i hälsoutbildning där de fick lära sig om sjukdomar relaterade till rökning, såsom lungcancer och olika hjärtsjukdomar.
Deltagande i KBT-interventionsgruppen ledde till mer än dubbelt så stor sannolikhet att sluta röka jämfört med hälsoutbildningsinterventionen, mätt vid en sexmånadersuppföljning. Av deltagarna i hälsoutbildningsgruppen hade 14 procent lyckats sluta 6 månader senare jämfört med 31 procent i KBT-gruppen.
- Vi vet att kognitiv beteendeterapi hjälper människor att sluta, men få studier har undersökt behandlingens effekt hos afroamerikanska rökare, säger huvudförfattaren Monica Webb, vid University of Miami. Förhoppningsvis kommer våra upptäckter uppmuntra sluta-röka-rådgivare att använda sig av kognitiva beteendeinterventioner i denna underprivilegierade folkgrupp.
Som ni kanske märkt har bloggen haft tekniska problem i ett par dagar. Vi ber om ursäkt för detta och hoppas nu att allt ska fungera som det ska igen.
Sömnbloggen- allt om sömn, sömnproblem och sömnbehandling