Wemind

Ett en sida långt frågeformulär med 27 frågor som finns gratis på internet är ett valitt och effektivt instrument för att testa patienter för fyra vanliga psykiska sjukdomar, enligt en studie från University of North Carolina at Chapel Hill. Frågeformuläret heter My Mood Monitor (M-3) och finns här.

M-3formuläret undersöker för depression, bipolär sjukdom, ångestsyndrom och PTSD. De flesta som lider av dessa sjukdomar i USA får sin första diagnos av sin husläkare och inte av en psykiater. Merparten av all antidepressiv medicin skrivs även den ut av husläkare.

- Ungefär en av tio amerikaner som lider av depression och ångestrelaterad psykisk ohälsa får aldrig behandling då de inte förstår vad som är fel, och när de går till sin husläkare missas dessa behandlingsbara sjukdomar allt för ofta, säger Bradley Gaynes, huvudförfattare till artikeln och professor i psykiatri vid University of NC at Chapel Hill School of Medicine.
- För dessa millioner människor och deras läkare är M-3formuläret en oerhörd resurs, säger Gaynes.

Gaynes och hans forskarteam lät 647 vuxna vårdsökare vid UNC Family Medicine Center fylla i formuläret under tiden de väntade på att få träffa sin läkare. De slutgiltiga diagnoserna jämfördes senare med formuläret. Studien visade att M-3formuläret var effektivt när det gällde att upptäcka huruvida depression- eller ångestsjukdom överhuvudtaget förelåg i 83 procent av fallen och för att upptäcka specifik sjukdom i 76 procent av fallen.

Just nu designar forskarteamet en andra studie som ska mäta M-3formulärets effektivitet när man använder det för att mäta mental hälsa över tid. Företaget har även utvecklat en mobiltelefonversion av formuläret som kommer att släppas senare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om My Mood Monitor, Depression, Bipolär sjukdom, PTSD, Antidepressiva, Psykiatri, Psykologi, Mental Hälsa, Ångest

En ny studie visar att mörker uppmuntrar oetiskt beteende. Extra intressant är att studien visar att detta gäller även om mörkret inte påverkar anonymiteten!

I studien fick studenter lösa matematikuppgifter på tid. Efteråt fick de fylla i ett anonymt formulär om hur många uppgifter av tjugo de utfört korrekt. Sedan fick de ta pengar ur ett kuvert, hur mycket beroende på hur de presterat på testet. Hälften av studenterna gjorde uppgifterna i ett rum med svag belysning (dock tillräckligt ljust för att fortfarande kunna se varandra) medan hälften gjorde uppgifterna i ett ljust rum.

Ett hemligt kodsystem gjorde att forskarna kunde matcha studenternas egenifyllda formulär om hur de presterat med deras utförda uppgifter. Vad man fann var alltså att studenterna i det svagt belysta rummet tenderade att överdriva sin prestation mer än kontrollgruppen i det ljusa rummet med ett medel på 4.21 items vs. 0.83 items. Med andra ord överdrev 60,5% av deltagarna i det mörkare rummet sin prestation jämfört med enbart 24,4% i det ljusa rummet.

Chen-Bo Zhong, forskaren bakom studien, och hans team tror att den observerade effekten är en automatisk respons på mörkrets ”skydd”, även när det alltså inte egentligen skyddar oss tillräckligt mycket för att vi verkligen ska vara anonyma.

En annan studie stödjer denna tolkning. Denna studie fann att studenter som bar solglasögon valde att dela pengar i ett datorbaserat ekonomiskt spel mindre än studenter som inte bar solglasögon. Återigen spelade ljusreduktionen absolut ingen roll för anonymiteten då spelet som sagt spelades över dator med motparten i ett annat rum. Studenterna som rapporterade högst självupplevd anonymitet tenderade att dela med sig minst av pengarna vilket tyder på att självupplevd anonymitet reglerade effekten av mörker på beteende.

Kanske något att tänka på nu när det börjar bli vår och solglasögonen åker fram…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Etik, Psykologi, Socialpsykologi

Många lade märke till denna artikel i Aftonbladet. Aftonbladet menar att det nu är vetenskapligt bevisat att otrogna män är mindre intelligenta än monogama. Second Opinion skriver dock att studien Aftonbladet syftar till är feltolkad och att forskaren bakom är felciterad. Forskaren som ligger bakom studien heter Satoshi Kanazawa och är doktor i psykologi med inriktning mot evolutionspsykologi.

Aftonbladet skriver bland annat följande:

”Kanazawa bygger sin teori på att män genom utvecklingshistorien varit lätt polygama. Att det inte är önskvärt i dag är ett steg framåt och det är de smarta som först anpassar sig till utvecklingen. – Min teori är att ju mer intelligent en man är desto högre värderar han sexuell trohet, säger Satoshi Kanazawa.”

Kanazawa säger dock till Second Opinion att citaten som publicerats i brittiska Daily Mail och nu i Aftonbladet är fabricerade. Undersökningen som Daily Mail och Aftonbladet refererar till rör på intet sätt otrohet utan synen på polygami och monogami.

I uppsatsen utgår han ifrån att sexuell exklusivitet är ett relativt nytt fenomen i samhället och att intelligenta personer snabbare anpassar sig sociala förändringar. Intelligenta individer kommer därför i större utsträckning att föredra monogama relationer framför många sexuella partners eller månggifte. Otrohet berörs överhuvudtaget inte i den vetenskapliga artikeln.

Kanazawa har tidigare i år riktat kritik mot brittiska tidningar för förvrängande av forskningsresultat och felciteringar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Satoshi Kanazawa, Evolutionspsykologi, Forskning, Aftonbladet

Denna fredag bjuder vi på två roliga klipp om change blindness.

Den sista filmen är ett test där du kan testa din egen perception.

Vi tackar norska psykologibloggen som tipsat om dessa videos!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Change Blindness, Perception

Här kommer ett hett tips från Wemind!

Vår hjärna gillar jämlikhet och rättvisa! Detta menar forskare vid California Institute of Technology (Caltech) och Trinity College in Dublin, Ireland. De har utfört en studie som fann att belöningscentra i hjärnan reagerar starkare när en fattig person får en finansiell belöning än när en rik person får detsamma. Detta gäller alltså inte bara när vi tittar på den fattiga personens hjärna, utan samma sak gäller om man själv är rik.

I en serie av experiment observerade forskarna hur belöningscentra i hjärnan reagerade hos 40 frivilliga som presenterades med en serie pengarelaterade scenarios medan de låg i en fMRImaskin.

Exempelvis kunde forskarna säga till en deltagare att han kunde få $50 medan en annan person kunde få $20. I ett annat exempel kunde deltagaren få $5 och den andra personen kunde få $50.

Innan deltagaren la sig i fMRImaskinen blev varje deltagare randomiserad till en av två grupper. Den ena gruppen fick vad forskarna kallade ”en stor monetär donation” ($50), medan den andra gruppen inte fick någonting och därmed fick börja från noll.

Belöningscentra i hjärnan för de som började som ”fattiga” reagerade starkare på saker som gav dem pengar, medan de i princip inte reagerade alls när den ”rika” personen fick pengar. Detta var inte särskilt överraskande.

Det som var överraskande var hur de som började som ”rika” reagerade. Belöningscentra i deras hjärnor reagerade starkare när andra (de ”fattiga”) fick pengar än när de själva fick det.

- Med andra ord gillade deras hjärnor när andra fick pengar mer än när de själva fick det, säger Camerer, en av medförfattarna till artikeln.

- Det har länge varit känt att människor ogillar brist på jämlikhet, särskilt när det kommer till pengar. Man har dock inte känt till hur ”hardwired” detta ogillande verkligen är, säger huvudutredaren för Nature, där artikeln publicerats.
- Det är inte bara en social regel eller konvention; det är verkligen något i det grundläggande processandet av belöningar i hjärnan som skapar dessa bedömningar.

Detta strider på sätt och vis mot den nuvarande synen på människan.

- Som psykolog och kognitiv neurolog som arbetar med belöning och motivation ser jag i hög grad hjärnan som en apparat designad för att maximera ens egenintresse, säger O’Doherty, professor i psykologi vid Caltech.
- Att dessa hjärnstrukturer verkar vara så känsliga för belöningar som går till andra understryker tanken att inte ens de mest grundläggande belöningsstrukturerna i hjärnan är helt självfokuserade.

Camerer påpekar dock att det är troligt att de ”rika” deltagarnas reaktioner åtminstone delvis ändå går att härleda till egenintresse i form av minskning av eget obehag i form av skuldkänslor över att ha mer än andra.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Belöningssystem, fMRI, Jämlikhet, Neurologi

Här kommer ett snabbt tips om DN-artiklar även idag.

Dels fortsätter serien i artikelserien “Män gråter inte” med exempel på hur man arbetat med ett genusprojekt på Kolmårdens vårdcentral och dessutom fler mäns berättelser om deras upplevelser av depression och vård för denna.

Artiklarna finns att läsa här:
Att vara deprimerad ingår inte i mansrollen
“Jag fick för mig att min tjej var otrogen”
“På något sätt lyckades jag berätta hur det var”
“Festande och jobb dolde mina känslor”

Dessutom är det en stor artikel om akupunktur som behandling av gravida med depression. Ungefär var tionde kvinna drabbas av depression under graviditeten, nästan lika många blir deprimerade efter förlossningen. Studier på antidepressiva har visat att de är i princip ofarliga för kvinnan och fostret, men många kvinnor föredrar ändå annan behandling. En studie visar nu att akupunktur kan fungera mot depression under graviditet. Av de kvinnor i studien som behandlades med akupunktur mot sin depression blev två tredjedelar av med minst hälften av sina besvär.

Gunilla Sydsjö, professor i psykosocial medicin och obstetrik vid Hälsouniversitetet i Lund, säger till DN att antalet blivande och nyblivna mödrar med depression ökat de senaste åren. Dock är det som vanligt svårt att veta om detta är ett tecken på att den psykiska ohälsan ökat eller om det beror på att fler blivit bättre på att uppmärksamma problemen och söka hjälp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Graviditet, Depression, Kvinnohälsa, Mansroll, Könsroller, Akupunktur, Antidepressiva, Mödravård

Idag påbörjade DN Insidan en artikelserie om män och depression.
Den första artikeln handlar om den manliga könsrollens betydelse för bemötandet i vården.
Precis som vi skrev häromveckan diagnosticeras dubbelt så många kvinnor som män med depression, delvis därför att vården missar många män med depression.

Män och kvinnor beter sig olika vid depression. Inom vården förknippas ofta depression med orkeslöshet, inåtvändhet och sorg, symptom som är vanliga hos kvinnor med depression. Hos män är det dock vanligt att sjukdomen tar sig andra uttryck vilket gör att de inte får rätt diagnos och hjälp.

- Många män har till exempel ryggvärk eller andra fysiska problem och blir snarare arga och irriterade än orkeslösa och inåtvända. Att gå ut och festa och använda alkohol kan vara ett sätt att döva sin ångest i stället för att ta kontakt med vården - tills de blir sjuka på något annat sätt. Därför är det viktigt att be mannen berätta om vad han gör och inte bara hur han känner sig, säger Arja Lehti, forskare och läkare, till DN.

Wolfgang Rutz, pensionerad svensk psykiater och numera professor i socialpsykologi i Tyskland har arbetat fram en skattningsskala för att känna igen depression hos män. The Gotland male depression scale innefattar följande symptom:

1. Lägre stresströskel än vanligt
2. Mer aggressiv och utåtagerande än vanligt
3. Tomhetskänslor
4. Konstant oförklarlig trötthetskänsla
5. Mer irriterad, rastlös och frustrerad än vanligt.
6. Svårt att ta beslut i vardagen.
7. Sömnsvårigheter: Du sover för mycket eller för litet, vaknar på fel tider och kan inte somna igen.
8. Känsla av oro och rastlöshet, speciellt på morgonen.
9. Överkonsumtion av alkohol för att nå en lugnande effekt och gå ned i varv.
10. Många klagar på att de inte känner igen dig, du är inte som förut.
11. Flera påpekar att du är hängig, ”neggig” och tycker att allt är svårt.
12. Du tycker synd om dig själv och klagar på andra.
13. Någon i din familj har haft problem med missbruk, depression eller självmordförsök.

Läs hela artiklarna ur dagens DN här:
Vården missar deprimerade män
Mikael blev arg i stället för ledsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Könsskillnader, Depression, Wolfgang Rutz, Arja Lehti, The Gotland male depression scale, Könsroller

Äntligen fredag!

Idag bjuder vi på ett klipp med mannen som är närmast en virtuos inom neuropsykologi. Oliver Sacks har skrivit böcker med fantastiska fallbeskrivningar som kan få vem som helst att vilja bli neuropsykolog. Den som ännu inte läst “Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” rekommenderas varmt att ägna helgen åt just detta.

Här är Sacks med en spännande föreläsning för TED.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Oliver Sacks, Neuropsykologi, TED, Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt

I senaste numret av QX går tidningen till attack mot utkastet till DSM V för dess fortsatt snäva bild av sexualitet. Socialstyrelsen tog bort sjukdomsklassningen på fetischism, sadomasochism och transvestism för ett år sedan, men tillåter fortfarande psykologer och psykiatriker att gå efter DSM, där de fortfarande finns kvar, även i förslaget till den nya upplagan. Vissa av diagnoserna är något reviderade, men samtliga finns kvar.
Nedan följer en intervju med David, grundare av BDSM- och fetischcommunityt Darkside. Intervjun är direkt tagen ur QX och artikeln finns att läsa i sin helhet här.

“Vad står det i förslaget till nya upplagan av DSM?
– Exempelvis finns diagnosen transvestisk störning kvar. Den kommer ställas om en man under en period av sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att iklä sig det andra könets kläder, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden.

Om en man…?
– Överlag genomsyras förslaget av ett sådant här heteronormativt synsätt. Som i exemplet ovan utgår man från att transvestism endast kan uppvisas av män, vilket är ett vanligt missförstånd i forskningssammanhang. Alternativt är man medveten om att det även finns kvinnliga transvestiter, men väljer att lägga en sjukdomsvinkel på företeelsen att en man vill bära kvinnokläder, medan det inte ska ses som onormalt om en kvinna vill bära manskläder.

Men vad är det som man menar är problematiskt med transor?
– Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes “sjukdom” så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider. Så om en transa har problem med en intolerant omgivning men ändå har omklätt sex med partners väldigt ofta, räknas det som ett allvarligare problem än om denne skulle ha haft en precis lika intolerant omgivning men ett mindre aktivt transsexliv.

Vad finns det mer i diagnosförslaget som är värt att uppmärksamma, förutom transvestism?
– Den snäva beskrivningen av vad som är normal sexualitet. Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel.

Vad får allt det här för konsekvenser?
– Det innebär att man slår fast vad som anses som normal mänsklig fysik och klassificerar alla de kroppar som inte passar in i det mönstret som onormala att tända på.

Sedan anses det väl inte som normalt att tända på något som inte är kroppsligt heller?
– Nej precis. Om man tänder på icke-levande objekt, som latex, klassas man som fetischist. Likaså om man främst tänder på icke-genitala kroppsdelar, som exempelvis fötter. Men man blir diagnostiserad enbart om det samtidigt innebär ett lidande för personen i fråga. Problemet är att man lägger över ansvaret på fetischisten, precis som man tidigare gjorde med homosexuella. Om man är fetischist, eller bög, och mår dåligt av det är det inte liktydigt med att det är läggningen som skapar lidandet. Det kan lika gärna vara samhällets intolerans som ligger till grund för lidandet. Om en bög blir mobbad och mår dåligt är det inte bögen som ska sjukdomsförklaras, utan samhället som behöver bli mer öppet. Samma sak gäller för fetischism och de andra tändningsmönstren som inkluderas i diagnoskriterierna.

Men vari ligger egentligen den här tanken om det onormala?
– Det är kanske den viktigaste frågan av alla. När man läser de review-artiklar som ligger till grund för förslagen om sexuella avvikelser ekar frånvaron av forskningsstöd. Det står inget om att någon forskning visar på att sadomasochister, fetischister och transvestiter som grupp tenderar att lida mer av sin läggning eller vara sämre anpassade i samhället jämfört med personer som anses vara normala i sin sexualitet. Den bristande forskningsgrunden tyder på att det i slutänden handlar om moral och att det inte finns någon vetenskaplig grund till att hålla kvar dessa människor i psykiatrins grepp även under kommande decennier.”

De nya definitionerna av sexuell avvikelse

• I förslaget till det nya kapitlet om sexuella avvikelser finns samtliga diagnoser från den gamla upplagan DSM-4 kvar, däribland pedofili, frotteurism, exhibitionism och voyeurism, men vissa av diagnoserna revideras något. Nedan rapporteras de nya diagnoskriterierna för fetischism, sexuell masochism, sexuell sadism, transvestism och parafili UNS.

• Diagnosen fetischism kommer att ställas om personen under minst sex månader har upplevt återkommande, intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverade användandet av icke-levande objekt eller ett högst specifikt fokus på icke-genitala kroppsdelar, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Användandet av vibratorer inräknas inte som fetischobjekt. Den som ställer diagnosen bör specificera om fetischen är inriktad på kroppsdelar eller icke-levande objekt.

• Diagnosen sexuell masochism kommer att ställas om personen under minst sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att bli förnedrad, slagen, bunden eller i övrigt utsättas för lidande, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Den som ställer diagnosen bör definiera om det samtidigt finns asphyxiofili (att tända på andningskontroll).

• Diagnosen sexuell sadism kommer att ställas om personen under minst sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att utsätta en annan person för fysiskt eller psykologiskt lidande, samt om personen upplever lidande eller funktionsnedsättning eller har sökt sexuell stimulering från beteende som involverar fysiskt eller psykologiskt lidande av två eller fler icke-samtyckande personer på skilda tillfällen.

• Diagnosen transvestisk störning kommer att ställas om en man under en period av sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att iklä sig det andra könets kläder, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Den som ställer diagnosen bör definiera om det samtidigt finns fetischism (att bli sexuellt upphetsad av tyger, material eller klädesplagg), och/eller om det förekommer autogynefili (att tända sexuellt på tanken eller åsynen av sig själv som kvinna).

• Parafili UNS (utan närmare specifikation) kommer att ställas om det sexuella mönstret inte möter kriterierna för någon av de andra specifika parafila kategorierna. Här tar man som exempel koprofili (scat), klismafili (lavemang), och urofili (wet).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DSM5, DSMV, Psykiatri, HBTQ, QX, Transvetism, Fetischism