Wemind

Lars Jacobsson, psykiatriker och professor emeritus, menar i ett inlägg i Läkartidningen att ansvaret för att förebygga självmord inte enbart bör ligga på psykiatrin, då han anser att de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde.

Lars menar i sin artikel att det finns en oroande tendens vad gäller arbetet med att förebygga självmord i Sverige, där självmord i första hand ses som ett medicinskt problem. I dagens läge genomförs till exempel alltid retrospektiva genomgångar av vårdkedjan vid självmord för att identifiera eventuella systemfel eller brister. Detta menar Lars riskerar att leda till att vårdpersonalen känner sig utpekad och skyldig eller medskyldig till det inträffade, trots att syftet inte är att hänga ut någon enskild.

Att psykiatrin anses ha en viktig roll i dessa fall är inte förvånande med tanke på som tar livet av sig lider av psykisk ohälsa och ofta har eller har haft kontakt med psykiatrin. Lars Jacobsson lyfter dock fram att det finns en mängd riskfaktorer för självmord som han anser ligger utanför psykiatrins ansvarsområde. Dels tar han upp könsroller i vår kultur som han anser vara en bakomliggande orsak till det högre antal fullbordade självmord bland män och den höga andelen självmordsförsök och självskadebeteende hos kvinnor. Alkohol och droger är ett annat stort problem enligt Lars då dessa dels bidrar till psykisk ohälsa och dels leder till minskad impulskontroll. Sociala missförhållanden som skilsmässor, ensamhet och arbetslöshet är andra riskfaktorer. Slutligen tar han upp flyktingar och asylsökande som en särskild riskgrupp på grund av deras bakgrund och asylprocessens utformning.

Lars Jacobsson frågar sig slutligen om inte andra aktörer i samhället också har ett ansvar för självmordstalen:

“Var och varannan dag rapporteras om hur kändisar knarkar och super sig fulla utan att det på något sätt uppfattas som anmärkningsvärt, utan snarare som någonting som är helt okej. När har någon journalist eller chefredaktör ställts till ansvar för destruktiviteten i sina budskap? Däremot ska vi inom psykiatrin ständigt svara för att vi inte kan förhindra att ungdomar super sig fulla, knarkar ner sig eller skär sig sönder och samman.”

Han efterfrågar avslutningsvis retrospektiva genomgångar efter varje självmord, enligt engelsk modell,  där alla misstänkta självmord blir föremål för en rättslig process som tar in fler faktorer än bara vårdkedjan i sin kartläggning av bakgrunden till ett självmord.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, självmord, psykiatriker, riskfaktorer

Sydnytt rapporterar att en ung kvinna anmält psykiatrin i Lund till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd sedan hon behandlats med tung psykofarmaka i fyra år helt i onödan.

Kvinnan fick diagnosen schizofreni på barnpsyk i Lund när hon var 17 år och först flera år senare konstaterades det att diagnosen var felaktig. När hon slutade med sina mediciner försvann både ångest och självmordstankar och hon är i dag helt symptomfri.

Kvinnan skriver till ansvarsnämnden att hon vill ha upprättelse och kompensation för att hon förlorat fyra år av sitt liv.

Läs mer i om fallet i Ystads allehanda>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, BUP, Schizofreni, psykofarmaka

En 27-årig patient som under många år haft psykiska problem, dog av en överdos efter att ha fått mängder av lugnande medicin utskriven av sin husläkare, berättar Dalarnas Tidningar.

Mannen hade under många år varit en patient hos psykiatrin i Dalarna. I samband med en depression skrev en läkare ut lugnande medel som han sedan blev beroende av och fick efter detta vid upprepade tillfällen åka in på avgiftning efter att ha tagit för mycket läkemedel. På grund av detta vägrade psykiatrin att skriva ut lugnande till honom.

Men mannen hade även kontakt med en allmänläkare på sin vårdcentral som skrev ut mängder med piller till 27-åringen. Bland annat beroendeframkallande lugnande preparat, smärtstillande och epilepsimedicin, trots att mannen varken led av epilepsi eller smärta. I december förra året skrev läkaren ut över 1 000 tabletter. Två dagar senare dog mannen av medicinförgiftning.

Läkaren hävdade att han inte hade någon anledning att misstänka något eftersom mannen såg proper ut och verkade pålitlig, men HSAN kritiserar nu läkaren och ger honom en varning. I sin bedömning skriver man att “förskrivningen var synnerligen ovarsam” och “den personliga kontakten lyser med sin frånvaro”.

DN publicerar idag en intressant artikel om psykiatrin av Ann Heberlein, författare till boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Heberlein uppger att hon har både positiva och negativa upplevelser av psykiatrin. Idag fungerar kontakten mellan henne och psykiatrin bättre, och hon funderar på om det beror på att hon är äldre och bemöts med mer respekt eller att psykiatrin har förändrats. Hon menar dock att hon har träffat många patienter och vårdgivare som får henne att ana att vården inte alltid fungerar så bra som den skulle kunna göra:

“Jag har haft kontakt med tillräckligt många avhoppade och desillusionerade läkare för att betrakta det hela som en indikation på att det finns allvarliga problem inom psykvården. De som väljer att lämna psykiatrin upplever vården som otillfredsställande, ibland till och med kränkande. De berättar om straffmedicinering – ”var gång E ifrågasatte något dubblade överläkaren dosen av Haldolen” – om obegripliga bältesläggningar, om bristande ekonomiska resurser, överbeläggningar och outbildad personal.”

Hon skriver vidare om en enkätundersökning genomförd av Ekot, som visade att många av personalen i psykiatrin hade sett annan personal använda övervåld mot patienter, men att det ytterst sällan görs någon anmälan vid sådana tillfällen. Visserligen är detta inget unikt för psykiatrin, menar Heberlein, men anser att det är ett extra stort problem eftersom patientna inom psykiatrin är utelämnade till personalen.

Heberlein lyfter även fram att det faktum att det sällan görs anmälningar från patienternas sida angående den psykiatriska vården. En hypotes om detta är att patienterna har låga förväntningar på vården, en annan att man skäms för sina problem och därför inte vågar ställa krav.

Avslutningsvis konstaterar hon att “de är ganska många, läkarna och skötarna som ser människan bakom diagnosen. Jag önskar bara att de var ännu fler.”

Läs hela artikeln här och fler kommentarer på bloggen Nattens bibliotek>>

En kvinna i 30-års åldern tog sitt liv i väntan på att få komma till psykolog inom psykiatrin i Sundsvall, rapporterar tidningen Dagbladet.

Kvinnan hade tidigare vårdats på psykiatrisk avdelning på länssjukhuset för ett tidigare självmordsförsök. Hon skrevs ut från avdelningen i väntan på att få träffa psykolog, men återremitterades av sin ortoped, som märkte att kvinnan mådde allt sämre. Kort efter detta tog kvinnan livet av sig.

Sjukhuset anmäler nu sig själva enligt Lex Maria och chefsläkaren konstaterar att psykiatriska kliniken behöver förbättra sina rutiner kring patienternas skyddsnät vid permissioner, behöver ett effektivare samarbete med ortopeder och andra smärtläkare samt skärpa uppmärksamheten vid risk för självmord.