Wemind

Ett en sida långt frågeformulär med 27 frågor som finns gratis på internet är ett valitt och effektivt instrument för att testa patienter för fyra vanliga psykiska sjukdomar, enligt en studie från University of North Carolina at Chapel Hill. Frågeformuläret heter My Mood Monitor (M-3) och finns här.

M-3formuläret undersöker för depression, bipolär sjukdom, ångestsyndrom och PTSD. De flesta som lider av dessa sjukdomar i USA får sin första diagnos av sin husläkare och inte av en psykiater. Merparten av all antidepressiv medicin skrivs även den ut av husläkare.

- Ungefär en av tio amerikaner som lider av depression och ångestrelaterad psykisk ohälsa får aldrig behandling då de inte förstår vad som är fel, och när de går till sin husläkare missas dessa behandlingsbara sjukdomar allt för ofta, säger Bradley Gaynes, huvudförfattare till artikeln och professor i psykiatri vid University of NC at Chapel Hill School of Medicine.
- För dessa millioner människor och deras läkare är M-3formuläret en oerhörd resurs, säger Gaynes.

Gaynes och hans forskarteam lät 647 vuxna vårdsökare vid UNC Family Medicine Center fylla i formuläret under tiden de väntade på att få träffa sin läkare. De slutgiltiga diagnoserna jämfördes senare med formuläret. Studien visade att M-3formuläret var effektivt när det gällde att upptäcka huruvida depression- eller ångestsjukdom överhuvudtaget förelåg i 83 procent av fallen och för att upptäcka specifik sjukdom i 76 procent av fallen.

Just nu designar forskarteamet en andra studie som ska mäta M-3formulärets effektivitet när man använder det för att mäta mental hälsa över tid. Företaget har även utvecklat en mobiltelefonversion av formuläret som kommer att släppas senare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om My Mood Monitor, Depression, Bipolär sjukdom, PTSD, Antidepressiva, Psykiatri, Psykologi, Mental Hälsa, Ångest

Här kommer ett snabbt tips om DN-artiklar även idag.

Dels fortsätter serien i artikelserien “Män gråter inte” med exempel på hur man arbetat med ett genusprojekt på Kolmårdens vårdcentral och dessutom fler mäns berättelser om deras upplevelser av depression och vård för denna.

Artiklarna finns att läsa här:
Att vara deprimerad ingår inte i mansrollen
“Jag fick för mig att min tjej var otrogen”
“På något sätt lyckades jag berätta hur det var”
“Festande och jobb dolde mina känslor”

Dessutom är det en stor artikel om akupunktur som behandling av gravida med depression. Ungefär var tionde kvinna drabbas av depression under graviditeten, nästan lika många blir deprimerade efter förlossningen. Studier på antidepressiva har visat att de är i princip ofarliga för kvinnan och fostret, men många kvinnor föredrar ändå annan behandling. En studie visar nu att akupunktur kan fungera mot depression under graviditet. Av de kvinnor i studien som behandlades med akupunktur mot sin depression blev två tredjedelar av med minst hälften av sina besvär.

Gunilla Sydsjö, professor i psykosocial medicin och obstetrik vid Hälsouniversitetet i Lund, säger till DN att antalet blivande och nyblivna mödrar med depression ökat de senaste åren. Dock är det som vanligt svårt att veta om detta är ett tecken på att den psykiska ohälsan ökat eller om det beror på att fler blivit bättre på att uppmärksamma problemen och söka hjälp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Graviditet, Depression, Kvinnohälsa, Mansroll, Könsroller, Akupunktur, Antidepressiva, Mödravård

Idag påbörjade DN Insidan en artikelserie om män och depression.
Den första artikeln handlar om den manliga könsrollens betydelse för bemötandet i vården.
Precis som vi skrev häromveckan diagnosticeras dubbelt så många kvinnor som män med depression, delvis därför att vården missar många män med depression.

Män och kvinnor beter sig olika vid depression. Inom vården förknippas ofta depression med orkeslöshet, inåtvändhet och sorg, symptom som är vanliga hos kvinnor med depression. Hos män är det dock vanligt att sjukdomen tar sig andra uttryck vilket gör att de inte får rätt diagnos och hjälp.

- Många män har till exempel ryggvärk eller andra fysiska problem och blir snarare arga och irriterade än orkeslösa och inåtvända. Att gå ut och festa och använda alkohol kan vara ett sätt att döva sin ångest i stället för att ta kontakt med vården - tills de blir sjuka på något annat sätt. Därför är det viktigt att be mannen berätta om vad han gör och inte bara hur han känner sig, säger Arja Lehti, forskare och läkare, till DN.

Wolfgang Rutz, pensionerad svensk psykiater och numera professor i socialpsykologi i Tyskland har arbetat fram en skattningsskala för att känna igen depression hos män. The Gotland male depression scale innefattar följande symptom:

1. Lägre stresströskel än vanligt
2. Mer aggressiv och utåtagerande än vanligt
3. Tomhetskänslor
4. Konstant oförklarlig trötthetskänsla
5. Mer irriterad, rastlös och frustrerad än vanligt.
6. Svårt att ta beslut i vardagen.
7. Sömnsvårigheter: Du sover för mycket eller för litet, vaknar på fel tider och kan inte somna igen.
8. Känsla av oro och rastlöshet, speciellt på morgonen.
9. Överkonsumtion av alkohol för att nå en lugnande effekt och gå ned i varv.
10. Många klagar på att de inte känner igen dig, du är inte som förut.
11. Flera påpekar att du är hängig, ”neggig” och tycker att allt är svårt.
12. Du tycker synd om dig själv och klagar på andra.
13. Någon i din familj har haft problem med missbruk, depression eller självmordförsök.

Läs hela artiklarna ur dagens DN här:
Vården missar deprimerade män
Mikael blev arg i stället för ledsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Könsskillnader, Depression, Wolfgang Rutz, Arja Lehti, The Gotland male depression scale, Könsroller

I senaste numret av QX går tidningen till attack mot utkastet till DSM V för dess fortsatt snäva bild av sexualitet. Socialstyrelsen tog bort sjukdomsklassningen på fetischism, sadomasochism och transvestism för ett år sedan, men tillåter fortfarande psykologer och psykiatriker att gå efter DSM, där de fortfarande finns kvar, även i förslaget till den nya upplagan. Vissa av diagnoserna är något reviderade, men samtliga finns kvar.
Nedan följer en intervju med David, grundare av BDSM- och fetischcommunityt Darkside. Intervjun är direkt tagen ur QX och artikeln finns att läsa i sin helhet här.

“Vad står det i förslaget till nya upplagan av DSM?
– Exempelvis finns diagnosen transvestisk störning kvar. Den kommer ställas om en man under en period av sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att iklä sig det andra könets kläder, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden.

Om en man…?
– Överlag genomsyras förslaget av ett sådant här heteronormativt synsätt. Som i exemplet ovan utgår man från att transvestism endast kan uppvisas av män, vilket är ett vanligt missförstånd i forskningssammanhang. Alternativt är man medveten om att det även finns kvinnliga transvestiter, men väljer att lägga en sjukdomsvinkel på företeelsen att en man vill bära kvinnokläder, medan det inte ska ses som onormalt om en kvinna vill bära manskläder.

Men vad är det som man menar är problematiskt med transor?
– Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes “sjukdom” så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider. Så om en transa har problem med en intolerant omgivning men ändå har omklätt sex med partners väldigt ofta, räknas det som ett allvarligare problem än om denne skulle ha haft en precis lika intolerant omgivning men ett mindre aktivt transsexliv.

Vad finns det mer i diagnosförslaget som är värt att uppmärksamma, förutom transvestism?
– Den snäva beskrivningen av vad som är normal sexualitet. Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel.

Vad får allt det här för konsekvenser?
– Det innebär att man slår fast vad som anses som normal mänsklig fysik och klassificerar alla de kroppar som inte passar in i det mönstret som onormala att tända på.

Sedan anses det väl inte som normalt att tända på något som inte är kroppsligt heller?
– Nej precis. Om man tänder på icke-levande objekt, som latex, klassas man som fetischist. Likaså om man främst tänder på icke-genitala kroppsdelar, som exempelvis fötter. Men man blir diagnostiserad enbart om det samtidigt innebär ett lidande för personen i fråga. Problemet är att man lägger över ansvaret på fetischisten, precis som man tidigare gjorde med homosexuella. Om man är fetischist, eller bög, och mår dåligt av det är det inte liktydigt med att det är läggningen som skapar lidandet. Det kan lika gärna vara samhällets intolerans som ligger till grund för lidandet. Om en bög blir mobbad och mår dåligt är det inte bögen som ska sjukdomsförklaras, utan samhället som behöver bli mer öppet. Samma sak gäller för fetischism och de andra tändningsmönstren som inkluderas i diagnoskriterierna.

Men vari ligger egentligen den här tanken om det onormala?
– Det är kanske den viktigaste frågan av alla. När man läser de review-artiklar som ligger till grund för förslagen om sexuella avvikelser ekar frånvaron av forskningsstöd. Det står inget om att någon forskning visar på att sadomasochister, fetischister och transvestiter som grupp tenderar att lida mer av sin läggning eller vara sämre anpassade i samhället jämfört med personer som anses vara normala i sin sexualitet. Den bristande forskningsgrunden tyder på att det i slutänden handlar om moral och att det inte finns någon vetenskaplig grund till att hålla kvar dessa människor i psykiatrins grepp även under kommande decennier.”

De nya definitionerna av sexuell avvikelse

• I förslaget till det nya kapitlet om sexuella avvikelser finns samtliga diagnoser från den gamla upplagan DSM-4 kvar, däribland pedofili, frotteurism, exhibitionism och voyeurism, men vissa av diagnoserna revideras något. Nedan rapporteras de nya diagnoskriterierna för fetischism, sexuell masochism, sexuell sadism, transvestism och parafili UNS.

• Diagnosen fetischism kommer att ställas om personen under minst sex månader har upplevt återkommande, intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverade användandet av icke-levande objekt eller ett högst specifikt fokus på icke-genitala kroppsdelar, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Användandet av vibratorer inräknas inte som fetischobjekt. Den som ställer diagnosen bör specificera om fetischen är inriktad på kroppsdelar eller icke-levande objekt.

• Diagnosen sexuell masochism kommer att ställas om personen under minst sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att bli förnedrad, slagen, bunden eller i övrigt utsättas för lidande, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Den som ställer diagnosen bör definiera om det samtidigt finns asphyxiofili (att tända på andningskontroll).

• Diagnosen sexuell sadism kommer att ställas om personen under minst sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att utsätta en annan person för fysiskt eller psykologiskt lidande, samt om personen upplever lidande eller funktionsnedsättning eller har sökt sexuell stimulering från beteende som involverar fysiskt eller psykologiskt lidande av två eller fler icke-samtyckande personer på skilda tillfällen.

• Diagnosen transvestisk störning kommer att ställas om en man under en period av sex månader upplevt återkommande och intensiva sexuella fantasier, sexuella impulser eller sexuella beteenden involverande att iklä sig det andra könets kläder, samt om detta innebär kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga livsområden. Den som ställer diagnosen bör definiera om det samtidigt finns fetischism (att bli sexuellt upphetsad av tyger, material eller klädesplagg), och/eller om det förekommer autogynefili (att tända sexuellt på tanken eller åsynen av sig själv som kvinna).

• Parafili UNS (utan närmare specifikation) kommer att ställas om det sexuella mönstret inte möter kriterierna för någon av de andra specifika parafila kategorierna. Här tar man som exempel koprofili (scat), klismafili (lavemang), och urofili (wet).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DSM5, DSMV, Psykiatri, HBTQ, QX, Transvetism, Fetischism

En spännande studie från USA visar att vissa strategier fungerar bättre för att avvisa olämpliga behandlingsönskemål från patienter. I studien tränades låtsaspatienter upp och skickades på sammanlagt 199 besök på vårdcentraler i San Fransisco och New York. Vid besöken klagade de över bland annat trötthet och värk, och begärde att läkaren skulle skriva ut ett antidepressivt läkemedel.

Forskare vid University of California i San Fransisco analyserade sedan inspelningar från 84 besök där läkarna nekat patientens begäran.

Enligt analysen utgick 63% av läkarna från ett patientperspektiv, där tre strategier kunde urskiljas. Den första strategin var att utforska varför patienten bad om det antidepressiva läkemedlet, hur den fått kännedom om det och varför den trodde att det skulle hjälpa. Den andra strategin var att rekommendera patienten att uppsöka en psykoterapeut, och den tredje strategin var att föreslå en alternativ diagnos.

31% av läkarna utgick från ett biomedicinskt perspektiv. De föreslog sömntabletter eller en läkarundersökning för att utesluta fysisk sjukdom som kan ge liknande symptom.

6% av läkarna nekade patientens önskemål rakt av.

”Patienterna” i studien rapporterade signifikant högre tillfredsställelse med läkarbesöket i de fall då läkaren utgått från ett patientperspektiv vid nekandet av medicinering.

Forskarna menar att kännedom om olika strategier för att säga nej är viktigt och bör användas när man kommunicerar om behandling, för att minska olämplig behandling och för att bevara relationen mellan behandlare och patient.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Antidepressiva, Patientperspektiv, Psykiatriker, Psykiatri, Patient, Läkare, Medicinering

Nu har äntligen utkastet till DSM-V offentliggjorts.

Några av de föreslagna nytillskotten är hoarding disorder, binge eating disorder och mixed anxiety depression.

Läs här vad vi tidigare skrivit om den nya upplagan av psykiatribibeln eller surfa direkt in på http://www.dsm5.org/Pages/Default.aspx.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DSMV, DSMIV

Imorgon planerar den amerikanska föreningen för psykiatriker, APA, att offentliggöra ett utkast till den femte versionen av “the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM-V). DSM är en manual som listar psykiatriska diagnoser och har stor betydelse för vad som kommer att betraktas som psykisk ohälsa och vad som inte gör det.

The Economist berättar om bakgrunden till manualen. Den första versionen som kom ut 1952 var starkt influerad av de rådande psykodynamiska teorierna, och förklarade de flesta diagnoser i termer av till exempel bortträngda konflikter. Inför den tredje versionen togs sammanställningen av manualen över av mer biologiskt och medicinskt orienterade psykiatriker, vilka rensade ut det psykodynamiska arvet och försökte införa diagnoser som var tydligt åtskilda från varandra. Från första versionen till den senaste, version 4, ökade dessutom antalet diagnoser från 106 till 297.

I den nya versionen sägs det att man kommer att försöka bemöta kritiken om att många diagnoser har oklara gränser. Det kan till exempel vara svårt att veta vad som borde vara huvuddiagnos när en patient uppfyller kriterier för en mängd olika diagnoser. Exakt hur man har tänkt gå till väga för att komma runt detta problem blir dock känt först imorgon.

Framtagandet av den nya versionen har varit kringgärdat av kontroverser. En tidigare medlem i DSM-kommittén, Allen Frances, anklagar den nya kommittén för att vilja sänka gränsen för vad som ska betraktas som psykisk ohälsa, så att till exempel “bitterhet” och “blyghet” skulle inkluderas i manualen. Kommitténs arbete har även kritiserats för hemlighetsmakeri och för att hälften av de psykiatriker som sitter med har band till läkemedelsindustrin. Medlemmarna i den nya kommittén har i gensvar kritiserat Frances för att drivas av sina ekonomiska intressen i den nuvarande manualen.

Klart är att utkastet kommer vara av stort intresse och att det kommer öppna upp för mer insyn (och kritik). Kommittén har redan tidigare annonserat att lanseringen av den färdiga manualen kommer att skjutas upp ett år till maj 2013, troligen för att försöka hinna skapa mer konsensus kring manualens utformning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DSM, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, diagnoser, psykiatriker, läkemedelsindustrin

Anna Kåver skriver i Svenska Dagbladet att det är dags att sluta kriga inom psykiatrin och uppmanar debattörer att inte använda sig av enkla schablonbilder av varandras metoder.

Bakgrunden till hennes inlägg är att man i flera artiklar i bland annat SvD framställt kognitiv beteendeterapi (KBT), som en ytlig “quick fix”, till skillnad från psykodynamisk terapi (PDT) som anses “gå på djupet”. Anna skriver att:

“Modern kbt rör sig mellan yta och djup, mellan intellektuell insikt, emotionell bearbetning och konkret beteendeförändring. Den ser oss individer som komplexa biologiska, sociala och kulturella varelser präglade av vår historia och påverkade av den nu rådande omgivningen. I dansen med den skapar vi vår identitet och upplevelse av sammanhang. Relationsmönster från barndomen och hela vägen genom livet, ses som centrala för hur vi formas. Det är på den arenan vi lär (eller inte lär) oss navigera våra liv.”

Jag är säker på att många moderna psykodynamiker kan instämma i Annas uppmaning, eftersom psykodynamisk terapi också ofta framställts enligt en negativ schablon (terapeuten är passiv, man pratar bara om barndomen, etc).

Jonas Mosskin har förövrigt skrivit en läsvärd artikel om bråket mellan PDT och KBT i det senaste numret av tidningen Modern Psykologi, där han går igenom lite av bakgrunden till dagens situation inom psykiatrin.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om KBT, PDT, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, Anna Kåver, psykiatrin, Jonas Mosskin

Lars Jacobsson, psykiatriker och professor emeritus, menar i ett inlägg i Läkartidningen att ansvaret för att förebygga självmord inte enbart bör ligga på psykiatrin, då han anser att de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde.

Lars menar i sin artikel att det finns en oroande tendens vad gäller arbetet med att förebygga självmord i Sverige, där självmord i första hand ses som ett medicinskt problem. I dagens läge genomförs till exempel alltid retrospektiva genomgångar av vårdkedjan vid självmord för att identifiera eventuella systemfel eller brister. Detta menar Lars riskerar att leda till att vårdpersonalen känner sig utpekad och skyldig eller medskyldig till det inträffade, trots att syftet inte är att hänga ut någon enskild.

Att psykiatrin anses ha en viktig roll i dessa fall är inte förvånande med tanke på som tar livet av sig lider av psykisk ohälsa och ofta har eller har haft kontakt med psykiatrin. Lars Jacobsson lyfter dock fram att det finns en mängd riskfaktorer för självmord som han anser ligger utanför psykiatrins ansvarsområde. Dels tar han upp könsroller i vår kultur som han anser vara en bakomliggande orsak till det högre antal fullbordade självmord bland män och den höga andelen självmordsförsök och självskadebeteende hos kvinnor. Alkohol och droger är ett annat stort problem enligt Lars då dessa dels bidrar till psykisk ohälsa och dels leder till minskad impulskontroll. Sociala missförhållanden som skilsmässor, ensamhet och arbetslöshet är andra riskfaktorer. Slutligen tar han upp flyktingar och asylsökande som en särskild riskgrupp på grund av deras bakgrund och asylprocessens utformning.

Lars Jacobsson frågar sig slutligen om inte andra aktörer i samhället också har ett ansvar för självmordstalen:

“Var och varannan dag rapporteras om hur kändisar knarkar och super sig fulla utan att det på något sätt uppfattas som anmärkningsvärt, utan snarare som någonting som är helt okej. När har någon journalist eller chefredaktör ställts till ansvar för destruktiviteten i sina budskap? Däremot ska vi inom psykiatrin ständigt svara för att vi inte kan förhindra att ungdomar super sig fulla, knarkar ner sig eller skär sig sönder och samman.”

Han efterfrågar avslutningsvis retrospektiva genomgångar efter varje självmord, enligt engelsk modell,  där alla misstänkta självmord blir föremål för en rättslig process som tar in fler faktorer än bara vårdkedjan i sin kartläggning av bakgrunden till ett självmord.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, självmord, psykiatriker, riskfaktorer

Sydnytt rapporterar att en ung kvinna anmält psykiatrin i Lund till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd sedan hon behandlats med tung psykofarmaka i fyra år helt i onödan.

Kvinnan fick diagnosen schizofreni på barnpsyk i Lund när hon var 17 år och först flera år senare konstaterades det att diagnosen var felaktig. När hon slutade med sina mediciner försvann både ångest och självmordstankar och hon är i dag helt symptomfri.

Kvinnan skriver till ansvarsnämnden att hon vill ha upprättelse och kompensation för att hon förlorat fyra år av sitt liv.

Läs mer i om fallet i Ystads allehanda>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, BUP, Schizofreni, psykofarmaka