Wemind

Enligt en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften “The Journal of the American Medical Association”, JAMA, har de antidepressiva läkemedel som undersökts inte större effekt än placebo vid mild till måttlig depression.

För att undersöka vilken effekt antidepressiv medicinering hade vid mildare depressiva tillstånd analyserade forskarna resultat från 6 olika behandlingsstudier. De läkemedel som användes i studierna var Paroxetin, som hör till typen av antidepressiva som kallas selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), och Imipramin, som tillhör gruppen tricykliska antidepressiva och som inte längre används i Sverige. Totalt ingick 718 personer i studierna.

Forskarnas analys visade att de patienter som bedömdes ha mild till måttlig depression inte fick bättre effekt av antidepressiva än med placebo. Effekten av medicinerna blev tydligare ju mer deprimerad patienten var, och det var först vid riktigt svåra depressioner som medicinen bedömdes ha en kliniskt signifikant effekt. Dessa patienter hade dock god effekt av medicinen.

Resultaten ligger i linje med en kontroversiell genomgång av behandlingsstudier från 2008, som även denna visade att antidepressiv medicinering bara hade större effekt än placebo vid allvarligare depressioner.

I artikeln skriver forskarna att antidepressiva läkemedel ofta utvärderas på patienter med allvarliga symtom, vilket sällan framgår i marknadsföringen av läkemedlen och riskerar att leda till en överdriven användning av medicinering. Enligt forskarna är majoriteten av patienterna som får antidepressiv medicin i vården inte är djupt deprimerade. Att patienterna ändå får denna behandling kan bero på att läkare inte känner till att behandlingen främst är effektiv vid svår depression, att patienter felbedöms samt att man saknar möjlighet att erbjuda andra behandlingar, som psykoterapi.

Läs mer om studien här>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om depression, psykofarmaka, antidepressiva, psykoterapi, KBT, forskning

Psykologbloggaren “Technicolor” har skrivit ett intressant inlägg om motion och dess effekter vid depression. Han/hon sammanfattar forskning i ämnet och konstaterar att regelbunden motion i flera studier har visat sig ha en signifikant antidepressiv effekt, i vissa fall större än antidepressiv medicinering eller terapi.

Vad är det som gör att deprimerade mår bättre av att motionera? En teori är att depression till stor del orsakas och vidmakthålls av passivitet och undvikandebeteenden, vilket i sin tur ofta leder till förvärrad nedstämdhet, och att motion då kan bidra till att bryta denna onda cirkel. En annan teori är att motion
påverkar olika signalsubstanser som tros spela en roll i vidmakthållande av depression, till exempel dopamin eller serotonin. Motionen kan även tänkas minska stresskänslighet, och det finns mycket som tyder på att det leder till en nybildning av hjärnceller i hippocampus, ett område i hjärnan som ofta minskar i volym vid depression.

Läs mer på Technicolors blogg>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om antidepressiva, terapi, motion, forskning, hjärnan

Jonas Mosskin tipsar om skribenten Elin Grelssson, som på sin blogg skrivit ett personligt och informativt inlägg med titeln “SSRI - så funkar det” om hur det är att ta antidepressiv medicinering. Hon tar själv Citalopram, ett preparat som används mot ångest och depression.

Elin berättar om hur det går till att använda psykofarmaka, allt från första läkarbesöket till vilka biverkningar som kan dyka upp under de första veckorna. Hon är noga med att påpeka att inlägget baseras på hennes egna subjektiva upplevelser och att det är individuellt hur man reagerar på SSRI. Hon är varken överdrivet positiv eller negativ till medicinering och konstaterar bland annat att:

“…jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.”

Hon påminner dock även om att man vet lite om hur dessa preparat kommer påverka människors hjärnor på lång sikt och att detta borde diskuteras mer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Antidepressiva, SSRI, Depression, Piller

Enligt en metaanalys som publicerades i den vetenskapliga tidskriften “Evidence-based medicine” tidigare under hösten är Johannesört lika effektivt mot depression som antidepressiva läkemedel samt orsakar färre biverkningar.

Analysen genomfördes av forskaren Edzard Ernst, medförfattare till boken “Trick or treatment“, där han tillsammans med vetenskapsjournalisten Simon Singh mycket kritiskt granskade och sågade det mesta inom alternativmedicinen.

Man har sedan länge sett positiva resultat i studier av johannesört för depression. Förra året gjorde Cochrane-institutet en sammanställning av tillgänglig forskning och konstaterade redan då att örten i många fall hade en effekt likvärdig med antidepressiv medicinering. Det nya med denna senare analys är att denna tyder på att örten även har större effekt än placebo vid svår depression.

Ernst påpekar dock att Johannesört inte är riskfritt, framför allt eftersom den interagerar med en mängd andra läkemedel, men att örten borde användas mer med tanke på de positiva forskningsresultaten.

Enligt en artikel på BBC News visar en ny studie att antidepressiv medicin verkar snabbare än man tidigare trott. Det kan visserligen dröja månader innan patienten märker någon effekt, men enligt forskarna verkar medicinen på ett omedvetet plan.

I den aktuella studien har psykiatriker undersökt 33 deprimerade patienter som fick den antidepressiva medicinen Reboxetine och jämfört dem med 31 personer i en kontrollgrupp. De deprimerade patienterna uppvisade förbättring inom tre timmar vad gällde graden av negativa tankar om sig själv och andra. Forskarna menar att detta kan vara mekanismen som gör att medicinen på sikt leder till höjt stämningsläge hos patienterna, snarare än att medicinen skulle påverka humöret direkt vilket man tidigare trott. Denna nya teori liknar de kognitiva modeller av depression som ligger till grund för en stor del av den kognitiva beteendeterapin, där man ofta jobbar med att ifrågasätta och förändra negativa tankar och föreställningar hos patienterna med syftet att denna förändring i sin tur ska leda till en höjning av stämningsläget.

Studien utmanar även teorierna om att depression i första hand beror på låga nivåer av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Enligt Catherine Harmer, en av psykiatrikerna bakom studien, har man i tidigare studier sett att antidepressiv medicinering påverkar hjärnans behandling av emotionell information. Hon menar att detta kan vara mekanismen som förklarar den stämningshöjande effekten.

På frågan om vilka konsekvenser studiens resultat kan få svarar Harmer bland annat med följande:

“…by using expertise on psychology, we can help to answer some of these very pharmacological questions about how drug treatments are working. So I think it opens up a new area, and an area which might suggest that we can unify these different areas. There’s a lot of work also on psychological treatments for depression and how treatments like cognitive behavioral could work and they also seem to emphasize these kinds of negative biases. I think it opens a whole avenue for really starting to understand how treatments for depression work, whether they’re drug treatments, whether they’re psychological treatments, and once we can build that up we can then start to understand what makes a good treatment, how these different treatments might be better and also how they might best be combined.”

Som journalisten och bloggaren Phillip Dawdy påpekar bör dock resultaten tolkas med försiktighet, bland annat för att det handlar om en relativt liten studie.

I tidigare mindre studier har man sett att fiskolja (omega-3) tycks kunna förstärka effekten av antidepressiv medicinering för deprimerade patienter. Man har även funnit samband mellan låga nivåer av omega-3 halter i blodet och depression hos patienter. Nu har amerikanska forskare genomfört en studie med 122 deltagare med depressionsdiagnos och kranskärlssjukdom, för att se om om omega-3 preparat skulle kunna hjälpa dessa. Deltagarna delades in i två grupper, där den ena fick antidepressiv medicinering och kapslar med fiskolja och den andra gruppen medicinen och placebo. Deltagarnas grad av depression bedömdes före och efter behandling med hjälp av själskattningsskalor. Studien varade i 10 veckor.

Resultaten visade att det inte fanns någon skillnad mellan de två grupperna, det vill säga de som fick kapslar med fiskolja förbättrades inte mer än de som fick placebo. Forskarna anser dock att man bör undersöka om resultatet skulle kunna bli annorlunda med antingen högre dos av omega-3, längre behandling eller behandling med enbart fiskolja.

Läs mer om studien här och här>>

I den senaste delen i Svenska Dagbladets serie om psykoterapi och psykisk ohälsa berättar “Jenny”, själv psykologstudent, om sin långa väg genom psykiatrin som patient. Jenny som idag är 26, har haft psykiska problem under “halva sitt liv” och fått en mängd olika förslag på diagnoser: ätstörning, depression, personlighetsstörning, bulimi, borderline eller emotionell instabilitet. Hon berättar i artikeln om hur hon upplevt bemötandet i vården och de olika behandlingar hon genomgått, både antidepressiv medicinering, kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykodynamisk terapi (PDT). Hon sammanfattar det som att:

• KBT gav henne ett instrument att klara en vardag utan ätstörningar.
• Antidepressiv medicin gjorde att hon över huvud taget orkade kämpa vidare.
• Psykodynamisk terapi hjälpte henne att förstå den underliggande orsaken till problemen.

- Jag är tacksam för den hjälp jag fått, och den här intervjun är ett sätt för mig att ge något tillbaka, säger Jenny.

Idag startar Svenska Dagbladet en ny artikelserie om behandling av psykisk ohälsa. De närmaste veckorna kommer man publicera intervjuer med personer själva lidit av psykisk ohälsa och som berättar om sina upplevelser av bemötandet i vården. Man kommer även titta närmare på hur framtidens vård av psykisk ohälsa kommer se ut och följa turerna kring Socialstyrelsens nya riktlinjer.

I dagens intervju får vi träffa Anneli, vars prestationsångest ledde till utmattningssyndrom. När Annelie väl bestämt sig för att söka vård visade det sig vara mycket svårt att få något annat än medicin, trots att hon själv ville gå i terapi. När hon väl kom till psykiatrin menade man att hon ”var för sjuk” för terapi, medan försäkringskassan ansåg att hon var för frisk för att vara sjukskriven.

Annelie lyckades till slut själv ta sig ur sin psykiska ohälsa. Den häftiga debatten kring Socialstyrelsens nya riktlinjer för behandling av depression och ångest har hon svårt att förstå.

– En del är upprörda över att kbt ska prioriteras före psykodynamisk terapi. Det kan man ju diskutera, bäst är ju om det fanns en flora av terapier. Vi är alla olika och har olika behov. Men problemet i dag är ju att man inte erbjuds någon psykologisk behandling över huvudtaget.

I en närliggande artikel försöker SvD även besvara några av frågorna kring Socialstyrelsens nya riktlinjer, till exempel varför de behövs och varför de orsakat sådan debatt. I ytterliggare en artikel beskriver man de olika synsätten på psykisk ohälsa som är vanligast idag.

Det franska läkemedelsbolaget Servier har nu släppt mer information om sitt nya antidepressiva preparat Valdoxan. Bland annat lär Valdoxan ha överträffat Prozac (fluoxetin) i en klinisk studie med 515 deltagare. Preparatet har enligt Servier även tidigare visat sig överträffa SSRI-preparat i olika studier i behandling av depression. Valdoxan påverkar både melatoninreceptorer och serotoninreceptorer och skiljer sig på så sätt från SSRI-preparaten, som hämmar återupptagningen av signalsubstansen serotonin. Enligt Servier ska medicinen även ha mindre svåra biverkningar jämfört med de äldre preparaten och även “återställa dygnsrytmen” hos deprimerade patienter.

Enligt Philip Dawdy, en journalist som själv lider av bipolärt syndrom och som driver en blogg där han skriver om psykiatri och psykofarmaka, testade man i denna senare studie dock inte preparatet mot placebo. Enligt honom ansökte Servier för flera år sen om att få preparatet godkänt för försäljning i Europa, men det underkändes då på grund av bristande effektivitet. Nu har preparatet fått godkänt, men det återstår att se om det kan leva upp till tillverkarens löften.

Den amerikanska tidsskriften The American Schoolar har på sin hemsida en lång artikel om Aaron Beck, psykiatern som först blev psykoanalytiker men senare kom att utveckla en egen form av terapi, nämligen den kognitiva. Kognitiv terapi fokuserar på automatiska tankar och hur dessa färgar vår uppfattning om omvärlden. Till exempel tenderar deprimerade patienter att ha negativa tankar om sig själva och att se världen genom ett negativt filter, så att de till exempel tolkar händelser mer negativt än andra skulle ha gjort. Behandlingen går ut på att identifiera och ifrågasätta dessa tankar för att minska deras påverkan på klienten.

2006 fick den då 85-årige Beck Lasker-priset, det mest prestigefulla vetenskapliga pris man kan få i USA, för sina insatser inom psykoterapins forskningsområde. Hans största insats anses vara att han var den förste som konsekvent utvärderade en psykologisk behandlingsmetod med empiriska studier. Här följer ett kortare sammandrag av artikeln.

Aaron Beck utbildade sig under 40-talet till läkare, och kom senare att specialisera sig inom neurologi. På sjukhuset han arbetade var det dock brist på psykiater och han uppmanades att jobba inom psykiatrin under ett halvår. Där upptäckte han psykoanalysen och blev fascinerad av hur de psykoanalytiska teorierna tycktes ha en förklaring för alla psykiatriska problem. Han genomgick en tvåårig psykoanalysutbildning och blev en varm förespråkare av teorierna. Han behöll dock ett intresse för empiri och forskning och bestämde sig för att forska på depression ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

I sin första studien undersökte han om deprimerade patienters drömmar innehöll mer aggressivitet än ickedeprimerades, utifrån den psykoanalytiska teorin att depression orsakas av bortträngd ilska gentemot någon närstående. Tanken är att patienten upplever denna ilska som oacceptabel och därför istället riktar aggressivitet mot och nedvärderar sig själv. Utifrån detta var  Becks hypotes att de ursprungliga aggressiva impulserna borde visa sig i patientens drömmar, vilka ansågs vara en genväg till det omedvetna. Studiens resultat visade dock inte att de deprimerade patienternas drömmar var mer aggressiva, tvärtom. Beck drog dock slutsatsen att detta måste innebära att det aggressiva impulserna bara var ännu djupare bortträngda än han trott.

En annan studie på samma område som Beck genomförde gick till så att deprimerade patienter fick välja vissa typer av ord från ett formulär medan en försöksledare på ett subtilt sätt uttryckte gillande eller ogillande utifrån vilken sorts val patienten gjorde. Hypotesen var att de deprimerade patienterna skulle söka ogillande, utifrån att de omedvetet ansåg att de borde bli bestraffade för sina aggressiva impulser. Tvärtom mot Becks hypotes visade det sig att patienterna sökte försöksledarens gillande. Här anger Beck att han började tvivla på teorierna han försökte bevisa.

En annan bidragande orsak till hans tvivel var observationer han gjorde under arbetet som psykoanalytiker med sina egna patienter. Sessionerna bestod enligt psykoanalytisk modell främst i att patienterna låg på en soffa och associerade fritt medan Beck satt bakom soffan och antecknade. Han noterade då att många patienter hade återkommande tankar som verkade kunna förklara en stor del av deras beteenden på ett enklare sätt än de psykoanalytiska teorierna. Det var dessa tankar som han senare kom att kalla för automatiska tankar.

I början av 60-talet hade Beck börjat anse att de psykoanalytiska teorierna främst var baserade på trosföreställningar och han ville själv arbeta med empiriskt prövade metoder. Detta ledde bland annat till att den amerikanska psykoanalytiska föreningen drog tillbaka hans medlemskap med motiveringen att hans behov av att genomföra empiriska studier tydde på att han inte hade genomgått tillräckligt med analys själv! Han kom därför att samarbeta mer med beteendeterapeuter som i högre utsträckning var inriktade på empirisk forskning.

Beteendeterapi ansågs av en del vid denna tidpunkt vara en kall och manipulativ form av terapi, ensidigt inriktad på yttre beteende. Becks fokus på tankar och andra mentala processer och beteendeterapeuternas fokus på yttre beteenden kom därför att berika varandra och så småningom smälta samman till det vi idag kallar för kognitiv beteendeterapi. 1977 kom den första studien där Beck jämförde kognitiv terapi med antidepressiva för depression. Denna visade att psykoterapin var mer effektiv än psykofarmakan, vilket ingen tidigare forskning kunnat visa.

Sedan dess har kognitiv terapi och KBT kommit att bli de mest välundersökta formerna av psykoterapi och har konstaterats effektiva för en mängd olika psykiatriska problem. Becks forskning har bidragit till att sätta standarden så att all psykologisk behandling numera förväntas kunna uppvisa resultat i empiriska studier. Denna typ av forskning har även blivit ett av de viktigaste verktygen för att skapa och utvärdera nya former av psykologisk behandling.

Läs mer om kognitiv terapi på Beck Institute>>