Wemind

Psykologbloggaren “Technicolor” har skrivit ett intressant inlägg om motion och dess effekter vid depression. Han/hon sammanfattar forskning i ämnet och konstaterar att regelbunden motion i flera studier har visat sig ha en signifikant antidepressiv effekt, i vissa fall större än antidepressiv medicinering eller terapi.

Vad är det som gör att deprimerade mår bättre av att motionera? En teori är att depression till stor del orsakas och vidmakthålls av passivitet och undvikandebeteenden, vilket i sin tur ofta leder till förvärrad nedstämdhet, och att motion då kan bidra till att bryta denna onda cirkel. En annan teori är att motion
påverkar olika signalsubstanser som tros spela en roll i vidmakthållande av depression, till exempel dopamin eller serotonin. Motionen kan även tänkas minska stresskänslighet, och det finns mycket som tyder på att det leder till en nybildning av hjärnceller i hippocampus, ett område i hjärnan som ofta minskar i volym vid depression.

Läs mer på Technicolors blogg>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om antidepressiva, terapi, motion, forskning, hjärnan

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

I en nyligen publicerad studie i den vetenskapliga tidsskriften Cognitive Behaviour Therapy har svenska forskare vid Lund och Linköpings universitet, däribland Gerhard Andersson, undersökt vilka tankar om framtiden personer med lindriga och måttliga depressiva symtom har. Syftet var att se om det främst var tankar om fler negativa framtida händelser eller färre positiva framtida händelser som karaktäriserade nedstämdheten hos dessa individer. Man undersökte detta med hjälp av ett psykologiskt test där deltagarna fick skriva ner positiva och negativa händelser de trodde skulle inträffa i framtiden. Deltagare i studien var 20 personer med diagnostiserad depression och 20 ickedeprimerade personer som fungerade som kontrollgrupp.

Resultatet från studien visade som väntat att de deprimerade deltagarna förutspådde färre positiva händelser i deras framtid än de ickedeprimerade. Däremot var det ingen skillnad mellan de olika grupperna vad gällde antalet negativa händelser. Det finns teorier om att depression främst vidmakthålls på grund av att de deprimerade upplever få positiva händelser i sina liv. Personer som är nedstämda undviker ofta situationer som de upplever som obehagliga av olika orsaker, till exempel att umgås med andra. Detta leder dock även till att de missar möjligheter till positiva upplevelser. Att deprimerade personer föreställer sig få positiva händelser i framtiden skulle kunna vara en del av förklaringen till detta undvikande. Om man aldrig tror att man ska ha roligt när man går ut, varför ska man då gå ut?

En behandling som utgår från dessa teorier är så kallad beteendeaktivering, en typ av kognitiv beteendeterapi som fokuserar på att öka möjligheterna till positiva upplevelser för patienten genom att göra dessa mönster tydliga och motivera patienten till förändring.

Psykosocial och beteendeinriktad terapi i kombination med antidepressiva fungerar bättre än bara antidepressiva för att hjälpa strokepatienter som är deprimerade. Detta konstaterar författarna av en nyligen publicerad studie i tidskriften “Stroke: Journal of the American Heart Association”. En tredjedel av de patienter som drabbas av stroke drabbas enligt artikeln även av depression. Dessa patienter löper större risk att återigen drabbas av stroke eller hjärtbesvär, de rapporterar sämre fungerande kognitiva förmågor och socialt fungerande, samt har högre dödlighet. Syftet med studien var dels att undersöka om en kombinerad behandling gav bättre resultat för deprimerade patienter, samt vilken effekt behandlingen hade på andra viktiga förmågor som kan vara nedsatta efter en stroke.

I studien ingick 101 patienter i åldrarna 25-88 år. Samtliga deltagare hade drabbats av stroke inom 4 månader före studien och uppfyllde kriterierna för depression. De delades in i två grupper: en kontrollgrupp som fick “vanlig behandling”, vilket för de flesta innebar antidepressiv medicinering, och en grupp som fick vanlig behandling i kombination med psykosocial/beteendeinriktad terapi. Denna terapi baserades på kognitiv beteendeterapi och behandlingsprotokoll som tidigare använts för att behandla alzheimerspatienter. Komponenter som ingick terapin var utbildning om depression, problemlösning, att modifiera negativa automatiska tankar samt att öka positiva aktiviteter. Patienterna fick träffa behandlarna 9 gånger under 8 veckor. Uppföljning och bedömning genomfördes efter 12 och efter 24 månader.

Den kombinerade behandlingen gav signifikant bättre resultat än enbart vanlig behandling. Båda grupperna hade fortsatt förbättrats vid mätningarna efter två år, men patienter i den kombinerade gruppen rapporterade signifikant lägre grad av depressiva symptom. De patienter i bägge grupper som hade förbättrats mest i sin depression upplevde dessutom högre grad av fysisk förbättring och mer social delaktighet än de med mindre förbättring av depressionen.

En amerikansk studie har visat ett samband mellan tv-tittande under tonåren och depression som ung vuxen.

I studien deltog 4142 icke deprimerade ungdomar. Man undersökte i vilken utsträckning de exponerades för elektroniska media och jämförde detta med utveckling av depression sju år senare. Forskarna använde sig av den amerikanska National Longitudinal Survey of Adolescent Health.

Vid uppföljningen sju år senare hade 7,4 % av deltagarna en depression enligt skattningsskalan Center for Epidemiologic Studies–Depression Scale. Ju fler timmar tv-tittande, desto större var risken för senare depression. I linje med detta fanns även ett samband mellan det totala antalet timmar deltagarna i tonåren använde sig av media och ökad risk för senare depression. Risken var högst hos män. Dock såg man inga samband mellan depression och användande av videofilmer, datorspel eller radio.

“The authors noted that time spent engaging with electronic media may replace time that could be spent on social, athletic or intellectual activities that could guard against depression,” skriver Yahoo Health. “Being exposed to media at night may also disrupt sleep important for emotional and cognitive development.”

Studien publicerades i Archives of General Psychiatry och genomfördes av Brian A. Primack, Brandi Swanier, Anna M. Georgiopoulos, Stephanie R. Land och Michael J. Fine.

Läs mer på Archives of General Psychiatry >>, Dagens Medicin >> eller Yahoo Health >>

En ny amerikansk studie tyder på att även låg fysisk aktivitet kan förbättra stämningsläget hos personer med allvarliga psykiatriska syndrom som egentlig depression, bipolärt syndrom och schizofreni.

“We found a positive association between physical activity level and positive mood when low to moderate levels of physical activity are considered,” sade författaren Bryan McCormick vid Indiana University.

Fysisk aktivitet definierades här som de flesta typer av rörelse, t.ex. städning, trädgårdsarbete, att gå (som transportmedel) eller att motionera. I studien deltog 11 personer från USA och 12 personer från Serbien. Ingen skillnad uppvisades mellan grupperna vad gäller aktivitetsnivå.

Studien publicerades i International Journal of Social Psychiatry. Studien genomfördes av McCormick, B.P., Frey, G., Lee, C.T. m.fl. vid Indiana University.

Läs om studien på Anxiety Insights >> eller hitta sammanfattning på Sage Journals Online >>

Höstmörkret gör oss tröttare och risken för att utveckla depression ökar. Nerikes Allehanda skriver om hur vinterdepressioner kan förhindras. Mörkret gör oss tröttare och medför ofta att vi drar oss undan. Att vi slutar göra saker vi tidigare gjort ökar i sin tur trötthet och nedstämdhet.

- På sommaren är vi ute mycket och får nya sinnesintryck av färger, värme och ljus. Det finns gott om spontana mötesplatser då vi umgås. Vi äter mer frukt och grönt eftersom det finns naturligt och rör mer på oss, säger Cecilia Duberg, legitimerad psykolog med inriktning mot hälso-, arbets- och miljöpsykologi till Nerikes Allehanda.

Duberg kommer i artikeln med olika tips på vad vi kan göra för att aktivera oss.

Läs mer på Nerikes Allehanda >>