Wemind

Efter att Uppdrag Granskning uppmärksammat flera fall av svår minnesförlust som biverkningar av så kallad elbehandling mot depression, ECT, säger nu Socialstyrelsen i ett pressmeddelande att man ska kartlägga hur ofta behandlingen används i vården:

– Vi kommer att begära in information från landstingen för att få en bild av läget. Vi är oroade över uppgifterna om förekomsten av svåra biverkningar. Dessutom vittnar flera patienter om negativt bemötande inom vården när de påtalat problemet, säger Anders Printz, chef för Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning i ett pressmeddelande.

Det finns idag alltså ingen fullständig statistik över hur många ECT-behandlingar som ges ute i vården. Enligt en enkätundersökning som Uppdrag Granskning genomförde har ECT-behandlingarna ökat från 18 000 per år i början av 2000-talet till 45 000 förra året.

Sedan 2007 är landstingen visserligen skyldiga att rapportera in medicinska åtgärder, till exempel ECT-behandlingar, till Socialstyrelsens patientregister. Men det sker inte regelmässigt och i registret finns bara 1500 vårdtillfällen rörande ECT-behandlingar registrerade för år 2008.

– Det är oacceptabelt. Landstingen måste bli mycket bättre på att rapportera in uppgifter till oss. Om vi fick in informationen skulle vi kunna följa användandet av till exempel ECT-behandlingar på ett mycket bättre sätt jämfört med idag, säger Anders Printz.

Läs mer om Uppdrag Gransknings program om ECT här eller se programmet själv>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ECT, Elbehandling, Depression, Psykiatrin, Socialstyrelsen

Enligt Uppdrag gransknings program om ECT, som sändes igår, får patienter inte tillräcklig information om risken för minnesbortfall som följd av ECT-behandling.

Journalisterna har granskat informationen som ges till patienter via vårdguiden och olika broschyrer, intervjuat personer som fått ECT-behandling och experter inom området. I programmet intervjuar man bland andra den tidigare patienten Helena Brebäck som menar att fem år av hennes liv har försvunnit från hennes minne efter ECT-behandlingen. Idag måste hon lita på barnens berättelser och filmer från semestrar för att pussla ihop den förflutna tiden.

- Det är väl ungefär fyra-fem år som försvunnit helt. Det är ju bara borta, säger hon.

Efter en djup depression lades hon in för sluten psykiatrisk vård. Helena sade då nej till behandling med ECT på grund av rädsla för minnesproblem. Ändå gavs hon behandlingen mot sin vilja trots att hon inte var tvånginlagd, vilket hon förstått efter att hon läst sina journaler.

I programmet deltar även “Amanda”, “Eva” och “Sandra”, tre kvinnor som vill vara anonyma, och som även de glömt stora delar av sitt liv efter ECT-behandling. De menar även att deras problem med biverkning av behandlingen bagatelliserats av läkare och de fått höra att minnesproblemen beror på deras psykiska problem, inte behandlingen.

I vårdguiden har det stått att ECT-behandling aldrig ger bestående minnesproblem. Psykiatern Håkan Odeberg har skrivit en broschyr som finns i två varianter, en för läkare och en för patienter. I den version som läkarna fått läsa framgår det tydligt att forskningen visar att det finns risk för bestående minnesskador efter ECT-behandling. Men i den broschyr patienterna fått läsa inför behandling ges en annan bild - man slår tvärtom fast att “i forskning har man inte kunnat visa kvarstående minnesstörning”.

Den amerikanske professorn och ECT-experten Harold Sackeim menar att detta är felaktigt och att det finns rapporter om permanenta minnesproblem.

- Att säga att det är tillfälligt och att det går över efter en till två veckor är inte sant. Informationen måste uppdateras. Det är inte rättvist mot patienten att inte få veta vilka möjliga biverkningar som finns, säger Sackheim, som i övrigt är en stark förespråkar av ECT-behandling.

Reportaget kom till stånd efter tips från psykiatern Johan Stiernstedt, som berättade om flera patienter han mött som fått ECT och efter det haft stora problem med minnet. Minnesförlusten påminde inte om den han normalt brukade observera i samband med depressioner utan liknade mer traumaskador. När Johan Stiernstedt försökte ta reda på om detta var vanligt, upptäckte han att det inte fanns någon sådan samlad uppföljning av ECT. När han ville rapportera de misstänkta biverkningarna, fick han veta att det inte fanns något biverkningsregister.

Användningen av ECT-behandling ökar kraftigt i Sverige från 18000 behandlingar om året från början av 2000-talet till 45000 förra året, enligt Uppdrag gransknings kartläggning.

Vi skrev tidigare om inslaget här>>

Vi rapporterade förra veckan om en studie som visade att intag av antidepressiv medicinering hos gravida kvinnor var kopplat till lägre födslovikt hos barnen. Ett problem med den studien var dock att man inte hade kontrollerat för om det var depression i sig eller medicinering för depression som hängde samman med lägre födslovikt. Nyligen publicerades dock en stor studie i den vetenskapliga tidsskriften General Hospital Psychiatry med syfte att undersöka risken för gravida av att ta antidepressiva och skapa riktlinjer för vården i denna fråga. Studien genomfördes av den amerikanska föreningen för psykiatriker (APA) och en amerikanska förening för obstetriker och gynekologer (ACOG). Enligt artikelförfattarna drabbas 14-23 % av gravida kvinnor av depressiva symtom under sin graviditet och 13% tar någon gång antidepressiva, varför det finns ett stort behov av riktlinjer kring dessa behandlingar.

Efter att ha gått igenom en stor mängd studier inom områden konstaterar artikelförfattarna att få studier skiljer på effekten av depression från effekten av antidepressiva, precis som i studien ovan. Författarna rekommenderar dock psykoterapi i första hand då antidepressiva ändå är förknippade med vissa risker, till exempel i vissa fall en sexdubbelt ökad risk för barnet att drabbas av Pulmonell arteriell hypertension, en sjukdom innebär att lungornas blodkärl blir för trånga. Man påpekar dock att det inte heller är hälsosamt för barnet om modern går med obehandlad depression och antidepressiv medicinering eller ECT kan vara bättre än ingen behandling alls, om modern av någon anledning inte kan gå i terapi.

Debatt i Dagens Medicin argumenterar för att fysisk aktivitet (FA) är en billig och lättillgänglig metod för att främja hälsa. De menar att motion bör användas i större utsträckning i behandling och prevention vid  ångest och depression, och även vid andra psykiatriska problem. De framhåller att motion har mindre biverkningar än farmakologisk behandling och minskar ångest och depression på flera sätt, såsom stimulans av hjärnans biokemiska/hormonella processer och som beteendeaktivering.

“Metoden FAR, fysisk aktivitet på recept, i kombination med Fyss, fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, är redan väletablerad i svensk hälso- och sjukvård,” skriver de.

Wemind har tidigare skrivit om att receptbelagd motion ökar psykiskt och fysiskt välbefinnande. Dessutom följde patienterna läkarens ordination om fysisk aktivitet i samma utsträckning som läkemedel. I internationella studier har man sett att även låg fysisk aktivitet förbättrar stämningsläge.

“En del av kritiken gentemot Socialstyrelsens riktlinjer har handlat om de stora ekonomiska satsningar som måste till för att utbilda fler KBT-terapeuter. Vi påstår att FAR är en billig och lättillgänglig metod som inte kräver så stora utbildningsinsatser,” skriver Dagens Medicin.

Debattartikeln är skriven av Jill Taube, Lena Hedlund, Lars-Gunnar Gunnarsson, Ingbjörg H Jonasdottir, Lars Hagberg och Lillemor Nyberg.

Läkartidningen skriver en artikel om långtidsbiverkningar av antidepressiv medicinsk behandling med SSRI. SSRI används för att behandla bland annat depression och ångestsyndrom. Ännu finns begränsat med forskning som undersöker effekter och biverkningar av SSRI under lång tid.

“Det finns ett mindre antal publicerade rapporter om misstänkta SSRI-biverkningar som debuterat efter flera års behandling,” skriver Läkartidningen.

“Även om rapporterna kan inge misstanke om sent debuterande biverkningar av antidepressiva, går det inte att dra några säkra slutsatser av dessa observationer hos patienter vars grundsjukdom kan ge liknande symtom.”

SSRI kan påverka hjärnans funktion och anatomi, vilket skulle kunna ge effekter efter en längre tids behandling.

I artikeln diskuteras även utsättningssymtom, symtom kopplade till medicineringen som uppstår först när behandling avslutas. Utsättningssymtom är mycket vanligt vid SSRI, varför behandlingen ofta avslutas successivt.

“Man har också sett en ökad frekvens depressionsåterfall hos patienter som långtidsbehandlats med antidepressiva läkemedel, vilket lett till misstankar om att läkemedlen skulle försämra långtidsprognosen hos de deprimerade patienterna. Då denna association främst setts i observationstudier finns det dock en uppenbar risk för indikationsbias, det vill säga ett skensamband orsakat av att patienter med hög återfallsrisk oftare ordineras långtidsbehandling”