Wemind

Förra året fick över 60000 unga antidepressiv medicin utskriven i Sverige. Av dessa var nästan 10000 flickor mellan 10 och 19 år. Flickorna i åldersgruppen 20-29 år var tre gånger så många. Antalet pojkar och unga män som fick antidepressiva är i princip hälften av antalet flickor och unga kvinnor, men siffrorna är höga även där.

Utöver medicinering mot depression fick flera tusen unga även medicin mot sömnproblem eller smärtor utskrivet.

Birgitta Jonasson, psykolog och psykoterapeut är en av dem som tagit fram siffrorna på uppdrag av Socialstyrelsen. Hon är upprörd över siffrorna och sade igår följande till Ekot i Sveriges Radio:

– Jag tycker att det är att spela lite rysk roulette med en hel generation. Vi vet inte på lång sikt vad det gör med unga människor som börjar äta och deras hjärnor som ska utvecklas.

Hon menar att det skrivs ut för mycket antidepressiva medel och tror att det beror på bristande resurser och att unga tjejer inte prioriteras.

– Då är det billigare att skriva ut piller och man kan i alla fall säga att man har gjort någonting.

I stället tycker hon att man borde satsa mer på samtal, psykoterapi och andra metoder.

– Vad finns det för hjälp att få utanför tabletterna? Det här leder lätt ju gärna till att det ökar och ökar så att det är väldigt många kvinnor som äter antidepressiva tabletter. Det är ju inte ett sådant samhälle vi vill ha, säger Birgitta Jonasson.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Antidepressiva, Depression, Psykisk hälsa, Psykisk ohälsa, Ungas hälsa

Effekten av antidepressiva beror på depressionens svårighetsgrad, visar en metaanalys som presenteras i JAMA.

Metaanalysen inkluderar sex randomiserade placebokontrollerade studier från perioden 1980-2009. Sammanlagt omfattar studierna 718 individer och samtliga studier har jämfört effekten av antidepressiv medicinering med placebo hos vuxna. Depressionens svårighetsgrad har i samtliga studier graderats utifrån Hamilton Depression Rating Scale (HDRS).

Resultaten visar att medicineringens antidepressiva effekt beror på depressionens grad. Behandlingen gav tydlig effekt för individer med mycket svår depression. För individer med lindring eller moderat depression var effekten enligt författarna ”icke-existerande” eller ”minimal”.

Det är sedan tidigare känt att det finns ett samband mellan depressionens svårighet och medicineringens effekt. Denna studie visade dock att nivån på depressionen måste vara relativt djup för att medicinering ska ge effekt, något som författarna skriver att de förvånades av.

Läkartidningen kommenterar: ”Många läkare, politiska beslutsfattare, journalister och allmänheten känner inte till att de studier som gjorts av effekten av antidepressiva läkemedel ofta har gjorts på människor med svåra depressiva besvär. I den allmänna debatten och inte minst i läkemedelsbolagens marknadsföring framgår inte detta. I stället framställs preparaten som att de kan ha mycket god effekt även vid lindriga depressioner, och läkemedlen har i mindre seriösa sammanhang inte sällan benämnts som ‘lyckopiller’.”

Foto: Tom Varco

I en mycket läsvärd artikel i tidningen Newsweek skriver journalisten Sharon Begley om hur alltfler studier kommit fram till resultat som verkar tyda på att antidepressiva läkemedel har rätt blygsamma effekt jämfört med placebo, och ställer frågan om man överhuvudtaget bör diskutera detta eftersom det riskerar att leda till en minskning av placeboeffektens styrka.

Begley har intervjuat forskaren Irving Kirsch som har ägnat en stor del av sin karriär åt att forska om effekten av antidepressiva läkemedel och placeboeffekten. 1998 genomförde han en studie tillsammans med Guy Sapirstein där de analyserade resultat från 38 olika studier med totalt ca 3000 patienter. De fann då att ca 75 % av effekten av medicinen tycktes bero på placebo. Artikeln om resultatet fick den fyndiga titeln “Listening to Prozac but Hearing Placebo.” Resultatet verkar dock inte ha haft någon effekt i den kliniska verkligheten, då förskrivningen av antidepressiv medicinering har fördubblats sedan dess.

Kirsch och Sapirstein fick både kritik och beröm för studien. Kritiken bestod bland annat i att studierna som man använde i analysen hade brister. Detta är en intressant kritik, menar Begley, eftersom det var just dessa studier som använts som grund för att få preparaten godkända av Food and Drug Administration (FDA), den amerikanska motsvarigheten till läkemedelsverket. En mer allvarlig kritik var den att Kirsch enbart hade använt ett urval av studier för sin metaanalys. Kanske skulle effekten av medicinen visa sig om han använde sig av fler studier i sin analys?

Med detta som utgångspunkt genomförde han tillsammans med andra forskare en analys vars resultat publicerades 2002, där han även använde sig av tidigare icke publicerade studier av antidepressiva. Denna studie gav dock inte mer stöd till medicinerna - tvärtom tycktes de nu ha ännu mindre övertag gentemot placebo, 82 % av medicinens effekt förklarades nu av placebo. Den lilla effekt som fanns kvar imponerade inte heller utan motsvarade 1.8 poäng på den 54-poängs skala som man använder sig av för att bedöma graden av depression hos patienterna i dessa studier. Enligt Kirsch är det möjligt att även denna effekt skulle försvinna om man använde sig av aktivt placebo, det vill säga piller som gav upphov till samma bieffekter som de riktiga preparaten. Man tror nämligen att upplevelsen av biverkningar i sig kan stärka placeboeffekten.

Inte heller detta ledde dock till någon större förändring av utskrivningen i den kliniska verkligheten. Enligt Begley beror detta på flera saker. Bland annat att läkare och patienter utgår från att om FDA har godkänt ett preparat så är det effektivt. Det bör dock noteras att för att FDA ska godkänna ett preparat krävs enbart två väldesignade studier som visar på statistiskt signifikant effekt. Hur stor eller liten effekten är, eller om det finns en mängd andra studier som inte visar på effekt har ingen betydelse för beslutet, enligt Begley. Den andra orsaken till att läkare fortsätter skriva ut preparaten i stor omfattning är att de upplever att de har god effekt för patienterna. Om läkare även skrev ut placebo är det möjligt att de skulle uppleva samma effekt i de fall, men eftersom man inte gör det upplever man att det är just medicinen som är effektiv.

Många läkemedelsföretag bestrider nu inte längre dessa resultat, men menar att det finns personer som har större effekt av preparaten medan andra får mindre effekt av dem. Resultatet från den senaste studien i ämnet tyder på att det är just de patienter med svårast depression som har nytta av medicinerna.

Kirsch har skrivit en bok om ämnet, den nyligen utkomna “The emperor’s new drugs“. Där varnar han patienter för att sluta ta sina mediciner eftersom det kan leda till svåra utsättningssymtom. Han menar dock att det är viktigt att tala om och forska om placeboeffekten för att veta vilka patienter som blir hjälpta av medicinen i sig och vilka som skulle kunnat få någon behandling med mindre biverkningar, till exempel psykoterapi.

Läs mer här>>

Läs även ett inlägg av en läkare i samma tidning som inte håller med om slutsatser i artikeln ovan>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om depression, antidepressiva, SSRI, läkemedel, forskning, läkemedelsindustrin, placebo

Enligt en artikel i Dalarnas tidningar (DT) leder brist på terapeuter till att många patienter får antidepressiv medicinering istället.

- Livet är jobbigt för många människor och det finns för lite samtalsresurser. I Falun är det köer på flera månader för den som vill ha samtalsterapi. Det är hopplöst. Då måste vi råda personer som har det väldigt jobbigt att ta mediciner, säger Malin André, distriktsläkare på Britsarvets vårdcentral.

Malin anser att det måste finnas tillgång till många olika sorters behandlingsformer för depression i primärvården:

- Det finns internethjälp som har visat sig vara väldigt bra för dem med lindrig depression. Men Landstinget Dalarna har inte handlat upp någon sådan. För dem som har lindriga depressioner kan sådan hjälp vara tillräcklig. Medelsvåra depressioner behandlas bäst med samtal och eventuell medicin, det beror på hur man svarar på behandlingen. Men för dem som har svår depression är medicin och elchocker bäst. Det måste finnas tillgång till både samtal och medicin. Depression är en potentiellt dödlig sjukdom, vid allvarlig depression ska man göra allt som går, säger hon till DT.

Kvinnor över 75 år är den grupp i Dalarna som tar mest antidepressiva mediciner. Mer än var femte, 22 procent, av kvinnorna i den åldern får medicin mot ångest och depression. Malin André tror att äldre kvinnor i vissa fall övermedicineras.

I en närliggande artikel har tidningen talat med “Sandra”, en ung kvinna som efter att ha lidit av ätstörningar och depression fick antidepressiva utskrivet.

- De tyckte att jag skulle börja ta medicin redan innan jag började i terapi. Jag var emot det och ville lära mig att arbeta med problemen. Fast jag litade på läkarna, berättar Sandra.

Hon berättar om biverkningar och om hur hon försökt sluta med inte klarat av det. Hon är kritisk till den hjälp hon fått från vården.

- Vissa läkare har sagt att jag ska sluta tvärt, andra att jag ska trappa ner. Kunskapen om att sluta med medicinerna verkar vara dålig. … De skriver ut medicinen väldigt lätt. Men när man ska sluta får man dålig hjälp. Det är jag som har fått ta initiativet att sluta. Om jag inte hade gjort det hade de nog fortsatt att skriva ut dem resten av livet.

Enligt artikeln har har antalet dygnsdoser av antidepressiva ökat med nästan 1 000 procent under de senaste 25 åren. 1985 skrevs 25 miljoner dygnsdoser ut i Sverige. År 2005 var antalet 225 miljoner och sedan dess har förskrivningen ökat ytterligare

I Dalarna tog 24 500 personer mediciner mot nedstämdhet år 2008, vilket innebär 11 procent av kvinnorna och 5 procent av männen. 27 miljoner kronor om året kostar preparaten i Dalarna varav landstinget står för 19,5 miljoner. En rapport från Socialstyrelsen om depressioner visar att många som hämtar ut medicinerna inte har fått någon depressionsdiagnos.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om depression, ångest, psykofarmaka, antidepressiv medicinering, SSRI, psykoterapi, terapeuter, Dalarna

Sydnytt rapporterar att en ung kvinna anmält psykiatrin i Lund till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd sedan hon behandlats med tung psykofarmaka i fyra år helt i onödan.

Kvinnan fick diagnosen schizofreni på barnpsyk i Lund när hon var 17 år och först flera år senare konstaterades det att diagnosen var felaktig. När hon slutade med sina mediciner försvann både ångest och självmordstankar och hon är i dag helt symptomfri.

Kvinnan skriver till ansvarsnämnden att hon vill ha upprättelse och kompensation för att hon förlorat fyra år av sitt liv.

Läs mer i om fallet i Ystads allehanda>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, BUP, Schizofreni, psykofarmaka

Enligt en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften “The Journal of the American Medical Association”, JAMA, har de antidepressiva läkemedel som undersökts inte större effekt än placebo vid mild till måttlig depression.

För att undersöka vilken effekt antidepressiv medicinering hade vid mildare depressiva tillstånd analyserade forskarna resultat från 6 olika behandlingsstudier. De läkemedel som användes i studierna var Paroxetin, som hör till typen av antidepressiva som kallas selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), och Imipramin, som tillhör gruppen tricykliska antidepressiva och som inte längre används i Sverige. Totalt ingick 718 personer i studierna.

Forskarnas analys visade att de patienter som bedömdes ha mild till måttlig depression inte fick bättre effekt av antidepressiva än med placebo. Effekten av medicinerna blev tydligare ju mer deprimerad patienten var, och det var först vid riktigt svåra depressioner som medicinen bedömdes ha en kliniskt signifikant effekt. Dessa patienter hade dock god effekt av medicinen.

Resultaten ligger i linje med en kontroversiell genomgång av behandlingsstudier från 2008, som även denna visade att antidepressiv medicinering bara hade större effekt än placebo vid allvarligare depressioner.

I artikeln skriver forskarna att antidepressiva läkemedel ofta utvärderas på patienter med allvarliga symtom, vilket sällan framgår i marknadsföringen av läkemedlen och riskerar att leda till en överdriven användning av medicinering. Enligt forskarna är majoriteten av patienterna som får antidepressiv medicin i vården inte är djupt deprimerade. Att patienterna ändå får denna behandling kan bero på att läkare inte känner till att behandlingen främst är effektiv vid svår depression, att patienter felbedöms samt att man saknar möjlighet att erbjuda andra behandlingar, som psykoterapi.

Läs mer om studien här>>

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om depression, psykofarmaka, antidepressiva, psykoterapi, KBT, forskning

Enligt en ny genomgång av studier där man gett patienter en kombinationsbehandling mot depression med terapi och medicin bidrar medicinen med en liten, men signifikant, effekt.

Tidigare studier av kombinationsbehandlingar har inte visat att kombinationen av medicin och terapi är mer effektiv för att behandla depression än metoderna var och en för sig. Men dessa äldre studier har enligt artikelförfattarna inte haft tillräckligt statistiskt underlag och nyare metaanalyser visar att kombinationsbehandling faktiskt har större effekt. Ett problem är dock att man inte vet om denna större effekt enbart beror på placeboresponsen eller på faktisk effekt av medicinen. Mot bakgrund av detta har författarna för den aktuella studien gjort en genomgång av studie som jämför kombinerad terapi och medicinering med terapi kombinerat med placebo.

För genomgången fann man 16 studier som uppfyllde författarnas kriterier, det vill säga att det skulle vara randomiserade studier av kombinationsbehandlingar med placebokontroll för depression hos vuxna. Totalt omfattade studierna 852 deltagare. Psykoterapiformerna som ingick i de olika studierna var bland annat kognitiv beteendeterapi och interpersonell terapi.

Resultatet av genomgången visade att medicinering har en liten men faktisk effekt, vilket motsvarar att hos en av sju patienter beror en positiv effekt av kombinationsbehandling på medicineringen. Anmärkningsvärt var även att medicineringen inte tycktes ha starkare effekt vid svårare depression, vilket man annars skulle kunna misstänka. Författarna manar dock till försiktighet i tolkningen av resultatet, eftersom även denna genomgång omfattade relativt få studier.

En av medförfattarna till metaanalysen är förövrigt Gerhard Andersson, nyligen nominerad till Stora Psykologpriset.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om depression, psykofarmaka, antidepressiva, psykoterapi, kognitiv beteendeterapi, KBT

Enligt en metaanalys som publicerades i den vetenskapliga tidskriften “Evidence-based medicine” tidigare under hösten är Johannesört lika effektivt mot depression som antidepressiva läkemedel samt orsakar färre biverkningar.

Analysen genomfördes av forskaren Edzard Ernst, medförfattare till boken “Trick or treatment“, där han tillsammans med vetenskapsjournalisten Simon Singh mycket kritiskt granskade och sågade det mesta inom alternativmedicinen.

Man har sedan länge sett positiva resultat i studier av johannesört för depression. Förra året gjorde Cochrane-institutet en sammanställning av tillgänglig forskning och konstaterade redan då att örten i många fall hade en effekt likvärdig med antidepressiv medicinering. Det nya med denna senare analys är att denna tyder på att örten även har större effekt än placebo vid svår depression.

Ernst påpekar dock att Johannesört inte är riskfritt, framför allt eftersom den interagerar med en mängd andra läkemedel, men att örten borde användas mer med tanke på de positiva forskningsresultaten.

Enligt forskare som gått igenom 20 publicerade studier av nya användningsområden för Pfizers läkemedel Neurontin (verksam substans gabapentin) har resultaten framställts på missvisande sätt för att ge intryck av att behandlingen varit mer effektiv. Resultaten från genomgången publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicine, och rapporteras i amerikanska media.

Neurontin godkändes för ca 10 år sedan för att behandla epilepsi. Möjliga bieffekter är bland annat depression och självmordstankar. I USA får läkare skriva ut läkemedel som egentligen inte är utprövade för den aktuella sjukdomen eller hälsoproblemet, men läkemedelsindustrin får inte marknadsföra preparaten för dessa tillstånd. Det är vanligt att företagen testar preparaten för fler tillstånd än de ursprungligen godkänts för och publicerar resultaten från dessa studier, även om de inte söker godkännande från FDA (amerikanska läkemedelsverket) för att behandla dessa tillstånd med preparatet. En anledning till detta skulle kunna vara att på så sätt påverka läkare som läser journalerna att skriva ut preparaten även för dessa sjukdomar.

I de studier som forskarna gick igenom hade Pfizer prövat Gabapentin för att förebygga migrän, behandla nervsmärta och behandla bipolärt syndrom. Forskarna fann bland annat att man i flera studier hade bytt primärt utfallsmått när man publicerade resultaten jämfört med när man inledde den, på ett sätt som gav intryck att preparatet hade haft större effekt än annars. I vissa fall rapporterades inte ens de primära utfallsmåtten. Pfizer menar att detta inte stämmer och hävdar (ironiskt nog) att granskningen inte håller tillräckligt hög vetenskaplig kvalitet.

För två månader sedan fick Pfizer betala rekordhöga 2.3 miljarder dollar i böter för olaglig marknadsföring av andra läkemedel, bland andra Zoloft, efter att ha blivit stämda av amerikanska staten.

I en artikel i SvD diskuteras idag hur synen på blyghet har förändrats genom åren. Man har intervjuat litteraturprofessorn Christopher Lane, som har skrivit en bok i ämnet med titeln “Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness”.

I artikeln uppmärksammar man att det på senare år tillkommit en mängd olika behandlingar för blyghet och social fobi, alltifrån kognitiv beteendeterapi till en nässpray innehållande oxytocin, vilket sägs kunna minska graden av social ångest hos användaren.

Christopher Lane menar att det finns en mängd normalblyga personer som stämplas som sjuka eftersom de inte lever upp till samhällets krav på hur utåtriktad och social man bör vara. Enligt Lane är främsta anledningen till denna attitydförändring att social fobi skrevs in som en ny officiell diagnos i DSM-manualen 1980, och att kriterierna för att uppfylla diagnosen var generöst tilltagna:

- Jag förnekar inte att det finns en liten grupp människor som lider av verklig social fobi. Problemet med den nya diagnosen var att symtomen var så luddigt formulerade att de lätt kunde förväxlas med normal blyghet, menar Lane.

Kritiker av Lane menar dock att DSM-manualen snarare blottade än skapade ett problem när den kom medan han själv anser att förändringen har varit för dramatisk för att helt kunna förklaras av att man inte diagnosticerat problemet tidigare. Gruppen som nu arbetar med att sätta samman den nya versionen av DSM har också den tidigare fått kritik för att vilja sänka gränserna för vad som ska anses vara psykisk ohälsa.

Även psykologen Tomas Furmark, som forskar om social ångest, menar att “det är svårt att dra gränsen mellan blyghet och social fobi. Även ett reserverat eller introvert beteende kan förväxlas med blyghet och social fobi.”

När Tomas Furmark och hans kolleger vid Uppsala universitet prövade att göra en väldigt generös tolkning av hur handikappande social ångest behövde vara för att ses som sjuklig, uppfyllde hela 20 procent av en normalpopulation kriterierna för social fobi. När de däremot gjorde en mer sträng bedömning, uppfyllde knappt 2 procent kriterierna.

– Det visar hur svårt det är att säga var normal social ångest slutar och var en sjuklig ångest börjar, menar Furmark.

Läs hela artikeln här>>