På onsdagen den 9/9 hölls den konferens om framtidens psykoterapi, på Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet, som vi tidigare rapporterat om. Inledde gjorde Ulla Ek, docent och studierektor för psykologutbildningen termin 6-10 och psykoterapeutbildningen, samt Marie-Louise Ögren, docent och lektor.
Ulla Ek uppmärksammade deltagarna på flera händelser av betydelse för utövandet av psykoterapi, som inträffat under de senaste åren. För två år sedan genomförde Högskoleverket en granskning av psykoterapeututbildningarna, där man underkände en stor del av dem då man inte ansåg att de levde upp till kravet att vara tillräckligt “högskolemässiga”. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, är en myndighet som har regeringens uppdrag att utvärdera sjukvårdens metoder för att upptäcka och behandla sjukdom. 2004 genomförde de en granskning av det vetenskapliga stödet för olika behandlingsformer av depression och konstaterade att kognitiv beteendeterapi (KBT) hade ett starkt stöd. 2005 utvärderade man behandlingar för ångestsjukdomar och kom till samma slutsats. Vad gällde många diagnoser var KBT lika bra eller bättre än psykofarmaka, medan det saknades vetenskapligt stöd för psykodynamisk terapi inom många områden.
Vidare kom förra året regeringen med ett förslag om en rehabiliteringsgaranti, där man uppmuntrar till rehabilitering av sjukskrivna genom att betala landstingen för behandling av denna grupp. Bland annat har man i garantin lyft fram KBT som behandlingsform för “stressrelaterade besvär” och att sådan terapi även kan bedrivas av personal med 7.5-poängs kurs i KBT. Den fjärde betydelsefulla händelsen är förstås Socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer för behandling av ångest och depression, som enligt vissa är står för ett paradigmskifte inom psykiatrisk vård i Sverige.
Ulla Ek lyfte fram lagstiftningen på hälso- och sjukvårdsområdet som bland annat säger att vård ska ges i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och ställde frågan om detta är förenligt med 7.5-poängs terapiutbildningar. Efter Ulla presenterade Professor Johan Schubert och leg psykolog Fredrik Tysklind från Psykoterapiinstitutet en genomgång av tillgången på psykoterapeuter och vilka inriktningar som finns representerade. Man presenterade även ett manifest för en säkerställd utbildningskvalitet inom psykoterapiområdet där man bland annat förespråkar att psykoterapiforskningen förstärks och att staten ser till att behovet hos vården tillgodoses.
Efter detta föreläste Professor Lars-Göran Öst om hur man bör och inte bör använda sig av evidens från kliniska studier. Han kritiserade rehabiliteringsgarantin då han bland annat anser att det saknas evidens för att terapi kan bedrivas av terapeuter med mindre än grundläggande psykoterapiutbildning. I de kliniska studier som genomförs använder man nämnligen terapeuter med åtminstone denna grad av kompetens. Därmed riskerar regeringens satsning enligt Öst att leda till att en stor mängd patienter får verkningslös eller i värsta fall skadlig terapi. Professor em Rolf Sandell talade om utbildningens betydelse för utövandet av psykoterapi, och konstaterade bland annat att det finns ett positivt, men svagt, samband mellan utbildning och behandlingseffektivitet.
Efter detta fick sex stycken myndighetsrepresentanter från bland annat Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) svara på frågor om hur deras myndigheter ser på psykoterapi och vilket ansvar de har för att säkerställa kompetensen hos utövarna. Ing-Marie Wieselgren från SKL menade att man måste förstå det politiska spelet bakom beslut som till exempel rehabiliteringsgarantin, och uppmanade deltagarna att vara aktiva i sitt påverkansarbete och inte sitta och vänta på att någon annan ska göra jobbet åt en.
I diskussionen efteråt föreslog Lars-Göran Öst till utbildningsdepartementet att man skapar ett råd för psykoterapiforskning för att råda bot på bristen av anslag. Han menade att forskningsmedel i dagsläget främst ges till biologiskt orienterad grundforskning. Han ansåg även att Socialstyrelsen är tandlös i sin granskning av hur terapeuter utför sin terapi och att misskötsel inte leder till några åtgärder, vilket gör det än viktigare att se till att terapeuterna är kompetenta nog från början. Lena Lennerbrandt från Socialstyrelsen menade däremot att det fanns en mängd olika åtgärder de hade att ta till, från varning till tillbakadragande av legitimationen.
En del av deltagarna i panelen ansåg att psykoterapeuterna måste enas innan de kommer med förslag till politiker och tjänstemän. Även andra deltagare på konferensen ansåg att revirtänkandet inom de olika inriktningarna hade skadat psykoterapiyrkena och lämnat fältet öppet för mer oseriösa aktörer.
