Wemind

En spännande studie från USA visar att vissa strategier fungerar bättre för att avvisa olämpliga behandlingsönskemål från patienter. I studien tränades låtsaspatienter upp och skickades på sammanlagt 199 besök på vårdcentraler i San Fransisco och New York. Vid besöken klagade de över bland annat trötthet och värk, och begärde att läkaren skulle skriva ut ett antidepressivt läkemedel.

Forskare vid University of California i San Fransisco analyserade sedan inspelningar från 84 besök där läkarna nekat patientens begäran.

Enligt analysen utgick 63% av läkarna från ett patientperspektiv, där tre strategier kunde urskiljas. Den första strategin var att utforska varför patienten bad om det antidepressiva läkemedlet, hur den fått kännedom om det och varför den trodde att det skulle hjälpa. Den andra strategin var att rekommendera patienten att uppsöka en psykoterapeut, och den tredje strategin var att föreslå en alternativ diagnos.

31% av läkarna utgick från ett biomedicinskt perspektiv. De föreslog sömntabletter eller en läkarundersökning för att utesluta fysisk sjukdom som kan ge liknande symptom.

6% av läkarna nekade patientens önskemål rakt av.

”Patienterna” i studien rapporterade signifikant högre tillfredsställelse med läkarbesöket i de fall då läkaren utgått från ett patientperspektiv vid nekandet av medicinering.

Forskarna menar att kännedom om olika strategier för att säga nej är viktigt och bör användas när man kommunicerar om behandling, för att minska olämplig behandling och för att bevara relationen mellan behandlare och patient.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Antidepressiva, Patientperspektiv, Psykiatriker, Psykiatri, Patient, Läkare, Medicinering

Imorgon planerar den amerikanska föreningen för psykiatriker, APA, att offentliggöra ett utkast till den femte versionen av “the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM-V). DSM är en manual som listar psykiatriska diagnoser och har stor betydelse för vad som kommer att betraktas som psykisk ohälsa och vad som inte gör det.

The Economist berättar om bakgrunden till manualen. Den första versionen som kom ut 1952 var starkt influerad av de rådande psykodynamiska teorierna, och förklarade de flesta diagnoser i termer av till exempel bortträngda konflikter. Inför den tredje versionen togs sammanställningen av manualen över av mer biologiskt och medicinskt orienterade psykiatriker, vilka rensade ut det psykodynamiska arvet och försökte införa diagnoser som var tydligt åtskilda från varandra. Från första versionen till den senaste, version 4, ökade dessutom antalet diagnoser från 106 till 297.

I den nya versionen sägs det att man kommer att försöka bemöta kritiken om att många diagnoser har oklara gränser. Det kan till exempel vara svårt att veta vad som borde vara huvuddiagnos när en patient uppfyller kriterier för en mängd olika diagnoser. Exakt hur man har tänkt gå till väga för att komma runt detta problem blir dock känt först imorgon.

Framtagandet av den nya versionen har varit kringgärdat av kontroverser. En tidigare medlem i DSM-kommittén, Allen Frances, anklagar den nya kommittén för att vilja sänka gränsen för vad som ska betraktas som psykisk ohälsa, så att till exempel “bitterhet” och “blyghet” skulle inkluderas i manualen. Kommitténs arbete har även kritiserats för hemlighetsmakeri och för att hälften av de psykiatriker som sitter med har band till läkemedelsindustrin. Medlemmarna i den nya kommittén har i gensvar kritiserat Frances för att drivas av sina ekonomiska intressen i den nuvarande manualen.

Klart är att utkastet kommer vara av stort intresse och att det kommer öppna upp för mer insyn (och kritik). Kommittén har redan tidigare annonserat att lanseringen av den färdiga manualen kommer att skjutas upp ett år till maj 2013, troligen för att försöka hinna skapa mer konsensus kring manualens utformning.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om DSM, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, diagnoser, psykiatriker, läkemedelsindustrin

Lars Jacobsson, psykiatriker och professor emeritus, menar i ett inlägg i Läkartidningen att ansvaret för att förebygga självmord inte enbart bör ligga på psykiatrin, då han anser att de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde.

Lars menar i sin artikel att det finns en oroande tendens vad gäller arbetet med att förebygga självmord i Sverige, där självmord i första hand ses som ett medicinskt problem. I dagens läge genomförs till exempel alltid retrospektiva genomgångar av vårdkedjan vid självmord för att identifiera eventuella systemfel eller brister. Detta menar Lars riskerar att leda till att vårdpersonalen känner sig utpekad och skyldig eller medskyldig till det inträffade, trots att syftet inte är att hänga ut någon enskild.

Att psykiatrin anses ha en viktig roll i dessa fall är inte förvånande med tanke på som tar livet av sig lider av psykisk ohälsa och ofta har eller har haft kontakt med psykiatrin. Lars Jacobsson lyfter dock fram att det finns en mängd riskfaktorer för självmord som han anser ligger utanför psykiatrins ansvarsområde. Dels tar han upp könsroller i vår kultur som han anser vara en bakomliggande orsak till det högre antal fullbordade självmord bland män och den höga andelen självmordsförsök och självskadebeteende hos kvinnor. Alkohol och droger är ett annat stort problem enligt Lars då dessa dels bidrar till psykisk ohälsa och dels leder till minskad impulskontroll. Sociala missförhållanden som skilsmässor, ensamhet och arbetslöshet är andra riskfaktorer. Slutligen tar han upp flyktingar och asylsökande som en särskild riskgrupp på grund av deras bakgrund och asylprocessens utformning.

Lars Jacobsson frågar sig slutligen om inte andra aktörer i samhället också har ett ansvar för självmordstalen:

“Var och varannan dag rapporteras om hur kändisar knarkar och super sig fulla utan att det på något sätt uppfattas som anmärkningsvärt, utan snarare som någonting som är helt okej. När har någon journalist eller chefredaktör ställts till ansvar för destruktiviteten i sina budskap? Däremot ska vi inom psykiatrin ständigt svara för att vi inte kan förhindra att ungdomar super sig fulla, knarkar ner sig eller skär sig sönder och samman.”

Han efterfrågar avslutningsvis retrospektiva genomgångar efter varje självmord, enligt engelsk modell,  där alla misstänkta självmord blir föremål för en rättslig process som tar in fler faktorer än bara vårdkedjan i sin kartläggning av bakgrunden till ett självmord.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, självmord, psykiatriker, riskfaktorer

Enligt en ovetenskaplig undersökning som Dagens Medicins systertidning i Danmark genomfört är anestesiologer den charmigaste och sexigaste typen av läkare, medan psykiatriker hamnar på bottenplats.

Dagens Medicin i Danmark frågade 585 personer, varav 234 läkare, 86 sjuksköterskor, 77 medicinstuderande och 188 inom andra yrkeskategorier i hälso- och sjukvården, om olika läkartyper. Resultatet visade att anestesiologer och ortopeder hamnade i topp vad gäller sexappeal och charm, medan barnläkare var mer attraktiva som äktenskapspartners.

– Vi är medicinens actionhjältar. Ortopeder är kända för att ha små hjärnor och stora händer, och vilken kvinna faller inte för det? frågar sig Frank Farsö Nielsen, överläkare på den ortopedkirurgiska kliniken på Århus sjukhus.

För psykiatrikerna ser det dock mörkare ut vad gäller framtida chanser till romantik. Framför allt fick de dåligt betyg av sjuksköterskorna, som ansåg att läkare inom denna specialitet tycks sakna det mesta, allt från humor och intelligens till sexappeal och äktenskapspotential.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatriker, läkare, sexappeal

Tycker du att 45 minuters terapisessioner blir långtråkiga? Vad sägs om 3 minuter?

På New York Times webbsida finns en artikel om “Speed-shrinking” som beskriver ett nytt fenomen på Manhattan. Ett antal psykologer och psykiatriker samlas för att hålla korta samtal med människor som vill ha råd inför viktiga beslut eller saknar sin ordinarie terapeut. De sitter tre minuter med en terapeut varefter de flyttar vidare till nästa. Snart har de fått en mängd olika perspektiv på sitt dilemma. Och terapeuterna har kanske fått lite nya klienter.

Nu väntar vi bara på den randomiserade kontrollerade studien.

Igår startade rättegången mot Anna Odell, som den 21:a januari i år spelade psykotisk och blev intagen på psykakuten på St Görans sjukhus. Den spelade psykosen var en del av Odells examensprojekt på konstfack och hon fick efteråt mycket kritik för sitt agerande. Den dåvarande överläkaren vis psykakuten, David Eberhard, tyckte att Anna och hennes prefekt borde “klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb”.

Anna Odell åtalas nu för våldsamt motstånd, falskt larm samt ”oredligt förfarande”. Åklagaren yrkade under rättegången på att Odell döms till villkorlig dom och böter alternativt böter. Fokus under dagen låg bland annat på huruvida Odell hade gjort våldsamt motstånd mot poliserna som kom och hämtade henne på Liljeholmsbron och huruvida hon hade varit såpass våldsam på psykakuten att det var rimligt att lägga henne i bältessäng.

DN skriver apropå rättegången om tvångsvård i en artikel i söndagens tidning och konstaterar att rapporteringen kring tvångsåtgärder inte fungerar. Dels struntar många kliniker i att rapportera överhuvudtaget, dels är statistiken svårtydd. Till exempel kan man inte kontrollera hur många gånger en och samma patient har lagts i bältessäng. Socialstyrelsen har gjort en verksamhetstillsyn i södra Sverige och fann då att dokumentationen och journalföringen var såpass dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna hade varit berättigade. Endast en klinik av tjugo skötte dokumentationen rätt. Anders Printz, enhetschef på Socialstyrelsen, menar att

“Det är allvarligt att tvångsvården inte har varit genomskinlig. När en människa berövas sina medborgerliga fri- och rättigheter med stöd av lagen måste vi vara säkra på att den vård som ges är god.”

DN har även talat med patienter där vissa är nöjda med vården de fått medan andra berättar om övervåld och överlägset beteende.

Resultat från tidigare studier av antidepressiv medicinering har pekat på en ökad självmordsrisk hos unga. På grund av detta valde FDA, den amerikanska motsvarigheten till Läkemedelsverket, 2005 att gå ut med en kraftfull varning om detta. Många psykiatriker har kritiserat detta agerande och menar att det kan avskräcka människor med psykisk ohälsa från att söka behandling, och därmed öka risken för djupare depression och självmord.

Nu har forskare gjort en genomgång av data från 372 kliniska studier av olika antidepressiva läkemedel med över 100 000 deltagare. Resultatet visade att självmordsrisken var beroende av individens ålder: hos de deltagare som var yngre än 25 kunde forskarna se en ökad risk för självmord, för de mellan 25-65 ingen skillnad och för de över 65 en minskad risk. Den ökade risken hos yngre gällde inte bara individer med depression utan även med andra psykiatriska diagnoser.

Artikelförfattarnas slutsatser är dels att man måste väga nyttan av medicinering mot den möjligen ökade risken för självmord om patienten är under 25 och har en diagnos som inte bedöms vara lika starkt förknippad med självmord som depression. De anser även att resultaten stöder FDAs beslut att varna för riskerna med att behandla unga med antidepressiva mediciner.

Frilansjournalisten Ruben Andersson skriver idag på DN debatt om sin bror, som tog livet av sig under en permission från slutenpsykiatrin. Brodern hade fått diagnosen schizofreni och hade varit inlagd på sluten avdelning flertalet gånger för detta. Ruben Andersson kritiserar att hans bror inte erbjöds några aktiviteter eller psykologsamtal, och att samordningen mellan tvångsvården och öppenvården inte fungerat. Han skriver bland annat att:

“Det är tunnsått med psykologiska insikter i allmänhet i slutenvården. Det kan förstås bero på att så få psykologer är anställda där. Den beprövade kbt-terapin lyser med sin frånvaro. Min bror erbjöds aldrig ens samtalsterapi. Trots detta – och trots att han hade läst om sin diagnos – förlängdes tvångsvården på grund av ”bristande sjukdomsinsikt”. I sin isolering fick han utveckla ”insikt” på egen hand. Under tiden tappade han allt hopp.”

Psykiatern Richard Graham vid Tavistock Centre i London är såpass oroad över risken för dataspelsberoende hos spelare av onlinespelet “World of Warcraft” att han nu uppmanar speltillverkaren, Blizzard, att ge terapeuter gratis eller subventionerad tillgång till spelet. På så sätt tänker han sig att de ska kunna fånga upp spelare i riskzonen tidigare, enligt Daily Telegraph. Graham inser dock att det kan krävas extra insatser för att psykiater och terapeuter ska kunna verka i spelet:

“Of course one problem we’re going to have to overcome is that while a psychiatrist may excel in what they do in the real world, they’re probably not going to be very good at playing World of Warcraft.”

Arbetet med att utforma den nya diagnostiska manualen för psykiatriska tillstånd, DSM-V, kritiseras nu på flera håll. Psykiatern Allen Frances, som ledde arbetet med att ta fram den föregående versionen av manualen, har skrivit en kritisk artikel för tidskriften Psychiatric Times. I artikeln menar Frances att den nya kommittén arbetar osystematiskt och att det paradigmskifte man har som mål att genomföra vad gäller diagnostiken inte har stöd i empirisk forskning. Han anser att vi fortfarande vet för lite om vad som orsakar psykiska problem och att man har mer att förlora än att vinna på att genomföra dramatiska förändringar av det nuvarande systemet.

Frances varnar även för risken att helt nytt system kan exploateras av läkemedelsindustrin för att skapa större marknader, genom att övertolka förändringar i diagnoser så att gränsen för vad som anses vara psykisk ohälsa sänks. Det är redan en uttalad ambition med arbetet, enligt Frances, att inkludera syndrom som tidigare ansetts som gränsfall, för att öka chansen att fånga upp patienter tidigt. Frances menar dock att detta kommer leda till en olycklig medikalisering av mer eller mindre normala tillstånd.

Artikeln postades online av psykiatern Doug Brenner, som enligt honom själv har fått utstå repressalier från andra psykiatriker för detta.

Arbetet med DSM-V har även tidigare kritiserats för att deltagarna i arbetsgruppen som utformar manualen har varit tvungna att skriva på ett avtal där de lovar att inte diskutera arbetet utanför gruppen. Kritikerna menar att detta är odemokratiskt och riskerar leda till att några få personer får orimligt stort inflytande på utformningen av manualen.

Läs om DSM-kommitténs svar på Frances artikel här>>
Läs mer om arbetet med DSM-V här>>