Anna Kåver skriver i Svenska Dagbladet att det är dags att sluta kriga inom psykiatrin och uppmanar debattörer att inte använda sig av enkla schablonbilder av varandras metoder.
Bakgrunden till hennes inlägg är att man i flera artiklar i bland annat SvD framställt kognitiv beteendeterapi (KBT), som en ytlig “quick fix”, till skillnad från psykodynamisk terapi (PDT) som anses “gå på djupet”. Anna skriver att:
“Modern kbt rör sig mellan yta och djup, mellan intellektuell insikt, emotionell bearbetning och konkret beteendeförändring. Den ser oss individer som komplexa biologiska, sociala och kulturella varelser präglade av vår historia och påverkade av den nu rådande omgivningen. I dansen med den skapar vi vår identitet och upplevelse av sammanhang. Relationsmönster från barndomen och hela vägen genom livet, ses som centrala för hur vi formas. Det är på den arenan vi lär (eller inte lär) oss navigera våra liv.”
Jag är säker på att många moderna psykodynamiker kan instämma i Annas uppmaning, eftersom psykodynamisk terapi också ofta framställts enligt en negativ schablon (terapeuten är passiv, man pratar bara om barndomen, etc).
Jonas Mosskin har förövrigt skrivit en läsvärd artikel om bråket mellan PDT och KBT i det senaste numret av tidningen Modern Psykologi, där han går igenom lite av bakgrunden till dagens situation inom psykiatrin.