Tvångssyndrom (OCD)

Ungefär 1-2 % av befolkningen lider av tvångssyndrom och dessa har ofta påträngande, återkommande, ihållande tankar som ger stark ångest. Tvångstankarna kan handla om att man glömt stänga av spisen, att man är smutsig och måste tvätta sig eller att man kommer att göra något förbjudet, som att säga fula ord eller skada någon.

Att kunna registrera faror och risker är något som varit gynnsamt för människor under evolutionen. De som kunnat förutsäga farligheter och vidta lämpliga skyddsstrategier har troligen överlevt i högre utsträckning än de som missat risksituationer. Priset för detta skydd kan sägas vara vaksamhet och i viss mån även ångest. Ytterligare en nackdel med att se faror i hög utsträckning kan vara att man ägnar onödigt mycket tid och kraft åt att trygga eller säkra livet genom att kontrollera överdrivet mycket eller upprepa handlingar som förknippas med trygghet.

Att uppleva tvångstankar är normalt och något som förekommer hos de allra flesta människor. Tvångssyndrom har man dock när tvånget orsakar ett påtagligt lidande i vardagen, när det tar mer än en timme om dagen i anspråk, eller när det i hög utsträckning stör ens fungerande i vardagen (t ex så att man får svårt att sköta sitt jobb eller så att man inte kan umgås med vänner).

Tvångssyndrom kallas ibland tvivelsjukan, eftersom man aldrig känner sig riktig säker (exempelvis tvivlar man på om spisen är avstängd, om man verkligen är ren eller om man förolämpat någon av misstag). Med tvångstankarna följer ofta tvångshandlingar. Dessa beteenden är avsedda att minska ångest och tvivel, t ex genom att man kollar spisen om och om igen, att man tvättar sig om och om igen eller att man hela tiden kollar av med folk om man sagt något dumt eller inte. Problemet är att dessa tvångshandlingar bara lindrar obehaget för stunden; tvivlet och tvångstankarna återkommer sedan efter ett tag med full kraft igen. Har man tvångssyndrom har man ofta försökt att strunta i eller ändra på tvångshandlingarna – eftersom de tenderar att störa ens övriga liv allt mer. Men likt ett beroende är detta oftast väldigt svårt att göra på egen hand. Så man går tillbaka till att göra på ett sätt som känns tryggare och minskar ångest. Problemet med att tvånget stör det övriga livet, som relationer och arbete, kvarstår dock och kan utan professionell hjälp förvärras.

Innan man söker hjälp 

Många med tvångssyndrom beskriver hur de kämpat länge med sina tankar och impulser och att livsutrymmet blivit allt mer begränsat, ju längre man har haft problemet. Tvångshandlingarna kan växa och bli mer omfattande, fler och fler situationer känns då obehagliga. Man upplever ofta att man är fast samtidigt som delar av livet som tidigare bidrog på ett positivt sätt krymper. Detta kan vara en process som pågår över många år innan man söker hjälp. Ett skäl till att man väntar med att söka hjälp kan vara skamkänslor förknippade med tvånget. Många tvångstankar har ett tema som gäller huruvida man är ”normal” eller inte, eller att man har skuld för saker, vilket kan göra det skrämmande att berätta för andra om hur man mår.

Vad kan hjälpa mot tvångssyndrom? 

Något man i forskning kommit fram till verkar kunna hjälpa mot tvångssyndrom är försöka bryta den onda cirkeln som tvånget innebär. Detta gör man genom en KBT-baserad metod som går ut på att lära sig att den negativt laddade situationen inte behöver undvikas och att tvångshandlingarna inte är nödvändiga. Metoden kallas för exponering (att utsätta sig) med responsprevention (att avstå från tvångshandlingen). KBT är den psykologiska behandlingsmetod som leder till påtagliga och bestående förändringar för flest personer med tvångssyndrom. Bland de som genomgår behandling av det här slaget verkar ca 75% kunna få måttlig till mycket god effekt och en påtaglig minskning av sitt tvång. Medicinering är ett annat sätt att angripa problematiken. Detta har liksom KBT studerats flitigt. Resultaten hittills pekar på ungefär likvärdiga resultat, KBT verkar dock kunna motverka återfall i högre utsträckning. En kombination av behandlingarna är ytterligare en väg att gå.

Mer information
Patientföreningar